Så är min två-åriga fortbildning ”Gestaltiskt förhållningssätt i arbete med människor” slut. Jag har kommit hem från Mariefred och håller på att landa hemma.
Jag är nöjd, för jag har faktiskt gjort det jag ville och drömde om, gått en längre gestaltutbildning. Jag är nu beredd på att ta steg vidare mot… ja, vaddå? Att förverkliga andra drömmar. Att leva med gestalt i sinnet. Fortsätta läsa gestaltlitteratur för att vara beredd på att gå vidare på något sätt. Hur vet jag inte riktigt idag. Jag är inte beredd på att släppa gestaltvärlden. Den är viktigt för mig. Jag känner en möjlig djupare mening med mitt liv. Det är stort att känna så för mig. Jag har liksom mognat. Jag ser tydligare vad jag behöver gå vidare med också.
Jag känner mig plötsligt tacksam för alla möten jag haft i gruppen. Möten som varit jobbiga och svåra, roliga, varma, lärorika, tröstande, helande, goda, trista, lekfulla, berörande, ja det mesta. Kursledarna har guidat oss igenom många stunder i detta. Alla har lämnat en bit till mitt växande. Och jag har haft en del i andras växande med. Och nej, allt har inte varit lätt. Förändringar tar tid och kan vara smärtsamma, samtidigt som de är nödvändiga och sen verkar så till synes enkla.
Jag tror inte att allt kommer vara lätt och enkelt i resten av livet. Men kanske inte heller lika svårt. Jag har fått en karta att gå efter, som jag inte haft tidigare. Jag kommer säkert gå vilse ibland, det räknar jag med och då får jag väl upptäcka nya vägar att gå på istället. Eller ta mig upp på berget och titta på utsikten ett tag och se efter var jag hamnat.