Jag ska på vernissage strax och klä på mig lite finkläder då. En ny tröja ska jag inviga, trots att det tar emot. ”Du får inte vara för fin, bara klä upp dig till fest”, verkar det som om jag har något inom mig som säger. Varför inte? Jag vill ju vara fin. Hur kan man vara för fin? Jämfört med vad? Var kommer detta introjekt ifrån?
Det ligger något i det att vara praktiskt klädd, att inte slita på finkläderna, att spara, att använda kläder tills de går sönder och inte går att laga mer. Kläder jag trivs i också. Antingen köpa något fint ibland som inte ska slitas på och användas sällan, så håller det längre, eller köpa något mer praktiskt och bekvämt att använda jämt.
Något inom mig har svårt med nya kläder, i alla fall underkläder och överdelar, fina byxor, klänningar och kjolar. Jag tänker: vardagskläder och finkläder. En sån löjlig uppdelning, den hindrar mig att göra annorlunda. Jag vill ju vara snygg till vardags. Känna mig bekväm med det fina. Jag får öva mig på det. Jättesvår övning! Jag halkar tillbaka till gammalt beteende snabbt.
Jag har spelat piano uppe i kyrkan. Nu finns Pärt där och ett par av mina sånger, lagrat i väggarna. Jag har känt på mina namn på dopskålen. Konfirmanderna som var här när jag kom igår, fick läsa namnen på dopfunten högt. Det blev jag glad för att få veta. Kanske läste de mina namn med. Då finns jag också i väggarna.
Ikväll blir det mässa i kyrkan. Det ser jag fram emot. Det var länge sedan jag gick till kyrkan.
Idag är jag inne mest. Kanske sticker jag ut en stund och tar kort på hus i Skagen. Det är en plan i alla fall.
I morse kom jag på varför jag är här i Skagen. För att träffa nya människor. Prata vidare med gamla bekanta. För att jag hör hemma här. Inget konstigt alls. Skönt! Visst har det med gammalt att göra också, för utan kärleken till en dansk man hade jag kanske aldrig hittat hit. Det kan jag, trots allt, vara tacksam för. Kärleken till honom öppnade nya dörrar, inåt och utåt. Vad vill jag ha kvar nu och vad vill jag bli av med? Skagen? Ha kvar!!!