Att stava och prata. Rätt eller inte?

Min syster gjorde mig uppmärksam på att det heter ”vink” på svenska. ”Hint” heter det på engelska. Det lilla ordet smög sig omärkligt in i mitt språkbruk.
Kan jag göra någon uppmärksam på att ägande med s på slutet (genitiv-s) inte har någon apostrof emellan, så kan jag också göra någon nytta för svenskan. Det skrivs alltså Danas blogg, Tomas bageri, Stockholms största byggvaruhus osv. utan apostrofer. På andra språk kan det vara annorlunda, i engelskan t ex, där finns apostroferna.
En (kläd)byrå – flera byråar.
Orange är ett oböjbart adjektiv. En orange boll, två orange bollar.
Veckodagar och månader skrivs med liten bokstav, de är inga egennamn i svenskan. Dock i engelskan.
En arbetskamrat gjorde mig uppmärksam på att jag och några till ofta säger ”så”, när vi avslutar en mening. Det har jag inte heller tänkt på. Jag vet att jag gärna skriver ”så”.
Jag tycker om att prata om språket. En kvinna på jobbet sa att hon pratade ”flemingsbergska”. Hon hade alltid bott där i Flemingsberg. Hon lät inte som en stockholmska alls med sin dialekt.
Visst förändras språket och sättet att tala. Ibland är jag följsam och ibland inte alls. Jag har svårt med ö-ljudet i vissa fall, när ö:et låter mer som u, t ex ”murk” istället för ”mörk”, ”unskar” istället för ”önskar”. En del sjunger in skivor med sånt ö och det låter illa i mina öron.
Något mer jag märker numera är att jag tappar bort ord. Jag kommer inte på vad saker heter ibland. Javisst ja, genitiv-s menade jag ju i början. Så kan det väl kallas. Så!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.