Idag har jag som vanligt sovit illa och vaknat utan hunger. Efter en lång tanke- och skrivmorgon gick jag till centrum en sväng för att lämna in en lottokupong och handla lite. Där blev jag sugen på avokado och keso, en bra början till att börja äta igen. Nå, jag köpte rischokladkakor och naturgodis med.
I morgon ska jag iväg på min psykoterapi, det blir bra det med.
Livet har kraschat för mig. Igen. Så stannar jag upp! Ser mig omkring… Var är jag någonstans? Var det verkligen hit jag ville? Å nej! Verkligen inte! All min längtan och saknad vänds till något annat. Ett uppvaknande. Jag har mötts av ett stort hot! Vad är sanning och vad är lögn? Nu har den första chocken lagt sig. Jag har börjat se med andra ögon på mig och min lilla värld.
Jag läser ord som tröstar, i Lärarnas tidning nr 4/2007, en krönika av författaren och pastorn Tomas Sjödin:
”Jag (….) har upptäckt att jag omedvetet förhåller mig till tre tankelinjer eller livslinjer. På den första står det att ”Det var inte det här vi drömde om”. (…..) På den andra linjen står det: ”Men det var så här det blev” och så är min erfarenhet den att om man får kraft att inte fly den smärtan utan ”ta emot” den enda verklighet som finns, då först framträder den tredje livslinjen och på den står att det kan hända att livet sticker åt en nya drömmar. Dessa drömmar är inte synonyma med de man en gång hade, men de väcker ändå hoppet om att livet kan bli djupt meningsfullt igen. Också bortom de stora förlusterna.”
Jag har gjort en stor förlust. Jag har möjligen äntligen fattat vidden av den. Verkligheten är här nu. Det var så här det blev. Och det var inte det här jag drömde om. Absolut inte!
Jag fattar bara inte att jag en dag kanske kommer drömma nya drömmar. Nej, vad ska det vara bra för? Det vet jag inget om. Inte just idag.