Jag längtar mig sjuk efter Danmark, käraste Danmark. Skagen. Havet och himlen. Sanden och stranden. Solen och kyrkan. Få höra flaggornas blåst i vinden, som luktar hav och fisk. Jag har mitt Skagen och där hör jag hemma. Så är det bara. Jag vill så gärna resa dit i påsk. Jag har sett fram emot det sedan i början av januari.
Jag har olika val att göra här. Antingen åka till Skagen, vara med i påskgudstjänsterna, gå på stranden, cykla runt och bada i havet om det passar sig. Troligen kommer hjärtat att värka. Oavsett var jag är, kommer det att göra ont.
Eller ska jag resa upp till Norrland och gräva i skiten rent ut sagt? En rörmokare kan byta en bit avlopp i källaren. Det är ett jobb som behöver göras före midsommar. Och som kostar pengar.
Jag har inte råd med att göra båda sakerna. Fördelen med Norrland är att jobbet blir gjort och jag får annat i tankarna. Vad väger tyngst? Gå på sandstränderna och prata med havet eller vara nere i en kall, smutsig källare en påskvecka?
Jag önskar jag vore rik och kunde få båda mina önskningar uppfyllda.
Och sen skulle jag och mannen jag älskar bortom sans och vett, bli sams igen. Och han skulle älska mig, under över alla under. Och sedan levde vi lyckliga i alla våra dagar. Och alla krig skulle ta slut i världen. Svälten försvinna. Alla skulle leva i fred med varandra och andligheten skulle ta mer plats överallt och den goda forskningen skulle ta jättekliv fram. Välstånd och lycka skulle råda över hela planeten. I evinnerlig tid.