Dröm och verklighet.

Jag har lust att skriva något idag. Men om vad? Det vet jag inte. Och så direkt tappar jag lusten. Sjukdom är inget kul att skriva om.
Jag har paket att slå in idag. Ett paket till mina barns pappa. Han fyllde 60 år i veckan. Det är stort. Barnen ska dit och fira honom idag.
Tänk att vi blir så gamla. Jag tittar på min kropp och undrar hur det kommer sig att jag ser så gammal ut. Jag är ju inte det! Visst är det märkligt. Huvudet känner en ålder och kroppen har en annan. Så är det kanske inte för alla, men för mig då och då.

I natt drömde jag om ett gammalt bageri som fanns i Handen förr. Först är jag på en buss. En konstig busschaufför utan kläder på överkroppen, är irriterad på alla som kliver på och plötsligt, mitt i en nedförsbacke, struntar han i att köra och går därifrån. Nu åker bussen vidare utan någon vid ratten. Jag lägger mig ner med foten på bromsen, så den stannar, innan den kör över alla barnen som är utanför på vägen. Sen ligger jag plötsligt ute på vägen och ser bussen köra vidare. Jag får gå sista biten hem. Går förbi gamla bageriet och Jag vill dit och köpa smågodis. Går några trappsteg ner i lokalen. Där står en gammal handenbo bakom disken. De har inget smågodis där längre. Jag blir bjuden på ett vetebröd, tar en bit, som visar sig vara flera. Jag orkar inte äta upp det. Jag vill ha bullar med glasyr på. Såna de har i fönstret. Får inte köpa fyra. Bara tre. Till mig och barnen. Min pappa får vara utan då. Jag går vidare. Sen minns jag inget mer.

Ingen vidare dröm. Men som drömmar kan vara. Konstig. Gamla minnen som blandas med sånt som inte finns. Trappor ner, nerförsbacke, får inte det jag vill ha, blir lämnad. Tja… kanske är det så i livet för mig just nu. Livet är i utförsbacke.
Men också att jag förhindrar att barnen blir påkörda, får bröd och jag tar mer än jag orkar med, alla goda ting är tre. Något bra finns i det med.

Jag önskar jag kunde förhindra att barn har det så svårt. Att stå bredvid är inte lätt. Att sätta stopp för att barn ska fara illa är en viktig uppgift. Men vägen dit, hur går den? Måste barnen lida först innan det blir bättre? Vem avgör vad som är rätt och riktigt? Det gör de sociala myndigheterna. Tar de rätt beslut? Jag måste hoppas det. Det är först när barnen är vuxna som de möjligen kan säga:
– Vad bra att….
Eller så säger de:
– Varför gjorde ingen något? Såg ingen hur jag hade det?
Livet lovar en ingenting. Livet lovar inte att barn ska ha en smärtfri och lycklig barndom. Livet är bara livet. Men alla vi vuxna har ett ansvar för barnen. Om vi inte tar det ansvaret, far barn illa. Så är det bara.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.