För andra dagen i rad kommer jag hem sent. Jag är både trött i kroppen och i tankarna. Orkar inte lyssna på några ljud. Jo, möjligen det tickande, lugnande ljudet av vänster blinkers, som fungerar igen. Tack, snälla duktiga Jocke, som kan det här med larm. Larmet var felkopplat och påverkade blinkljusen. Jag blev jätteglad av att få det här fixat. Men jag orkar inte gå till kören den här veckan heller. Jag behöver ha tystnad och vila. Jag orkar inte röra mig.
Det tog nästan två timmar för mig att komma hem idag från jobbet, med vägen över verkstaden. Då får jag mig en tankeställare med att fundera på om jag kan klara att byta arbetsställe och få 75 minuters resväg om jag åker kommunalt och allt fungerar. Ett eller två byten med. Bara tanken får mig att bli trött. Och det är ena resvägen dit bara. Sen ska jag hem också. Fem dagar i veckan. Inte särskilt upplyftande. Helt bilberoende då. Och bilar fungerar ju inte jämt. De går sönder och ska lagas och står stilla då och då. Och jag som trivs så bra på mitt jobb. Jag vill inte byta varken arbetsplats eller arbetskamrater. Barnen blir ännu mer isolerade från vanliga barn och får inte ens vara på en vanlig skola på det nya stället, vid en centrumanläggning. Exkluderingen tar ett stort kliv framåt. Och föräldrarna har ingen aning om vad tjänstemän och politiker har för planer för deras barn. Det är verkligen skruttigt!
Det är dock lättare att exkludera människor än att inkludera dem.