Planer kan ändras hur som helst. När det gäller att vara farmor och få vara med sitt lilla barnbarn, då fungerar jag liksom så, att vad som än är, så vill jag vara med henne.
Jag glömmer bort huvudvärken och då är det promenad som gäller och att gunga och se på vattnet vid fontänen och gå omkring i gräset och titta på andra barn och hundar och löv och kajor och förundras över henne och hur mycket som finns att se.
Tuva är en gudsgåva och det var henne jag skulle få vara med om idag.
Vi har handlat en blomma till Tuvas mamma, som börjar jobba som bibliotekarie i morgon. Vi har gungat tillsammans i lekparken. Tuva har smaskat i sig en mandarin och bjudit mig en bit och när mitt ansikte blev som ett russin av surheten, skrattade Tuva. Tuva har lekt med fåret och jag har sjungit och Tuva har plumsat baklänges om och om igen i mitt knä och jag sa ”poj” varje gång hon ”föll” baklänges. En lika genialt enkel som rolig lek.
Sen gnuggar hon sig i ögonen och är trött. Vad svårt hon har att ta sig över sömntröskeln. Oj oj! Men till slut vinner tröttheten över vakenheten och hon somnar. Det är så gott att höra hennes andetag.
Snart vaknar hon, till en ny period av nya utmaningar, lek och upptäckter. Då ska vi gå hem till hennes föräldrar och äta middag.
När jag har tömt kameran, sätter jag in en bild med. Om planen går som jag tänkt. Men som jag sa förut… planer ändras hela tiden. I alla fall för mig.