Intensivt.

Och nu är det bara en arbetsdag kvar i veckan. Jag räknar ner dag för dag nu. Varje dag är som ett helt liv, en berättelse. Med en början, ett mitten och ett slut. Jag har så mycket att göra och hålla reda på, intensiva dagar är det. Och året ska sammanfattas och trådar dras samman och knytas ihop till “den röda tråden” som vi pedagoger helst vill att våra elever ska kunna följa. Att se verksamheten både med detaljerna och ur helikopterperspektivet. Allt samtidig. Och få ihop alla papper och möten och utskrivningar och nya elever och tusen saker att ha koll på och avsluta. Det är nu de flesta i skolan har sina nerver utanpå skinnet och är mer än vanligt känsliga och lättirriterade och allt möjligt. Jag med såklart. Så då gäller det att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt. Dessutom kör stora maskiner runt på skolgården för att göra den till skolgård. Just nu är det mest en lerig grushög. Vilket tålamod vi har som står ut!
Ja, räcker inte det, säg? Och mitt i den stora ensamheten har jag vänner som jag vill träffa och som vill träffa mig. I morgon bio och mat ute. I övermorgon middag och musik. Hur bra får jag ha det egentligen? Hur bra som helst! Då mår jag som bäst.
Och det som inte blir gjort, blir inte gjort just nu. Kanske sen. Både i skolan och hemma. Men vad skulle jag verkligen önska bli gjort? Jo, att någon hör av sig och vill gå i terapi hos mig. Börja på något nytt. Mitt i våren. Här och nu. Med lust och fägring stor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.