På gränsen.

Vad är det som gör att jag står ut med andras trista bemötande? Hur kommer det sig att jag inte säger ifrån? Tror de att jag inte märker det? Har det något med att göra att jag själv var likadan förr i tiden och ingen sa ifrån? Kanske det.
Är jag rädd för konsekvenserna att kanske inte få ha kontakt med dessa för mig otrevliga människor? Som om mitt liv skulle bli sämre då? Tror jag att jag förtjänar att bli dåligt bemött? Nej, inte längre.
Jag har inga vidare goda erfarenheter av att bli arg och bli mött med det jag har att säga.
Mest rädd är jag nog för att sätta ner foten och säga ifrån. Jag är helt enkelt inte van vid att visa hur jag verkligen känner mig och att jag inte accepterar detta mer. Jag vänder hellre ilskan inåt och blir ledsen istället. Inte alls bra med att göra så. En vacker dag är jag nödd att ändra på mig. Jag behöver stå vid min gräns. Inte tillåta vad som helst mer. Säga ifrån. Säga: Sluta nu! Lägg av!
När kommer den dagen? Snart. Snart vill jag göra annorlunda. Aktiveringen av mitt självstöd är igång. Det gör ont att stå här i mitt vacuum, i min döda nollpunkt, the impass, att vara medveten om mitt gamla sätt och känna behov att medvetet göra annorlunda och ta ett kliv ut i det okända nya. Vore det lätt, skulle jag har gjort det för länge sen. Det känns som om jag skulle dö av att säga ifrån. Inte konstigt att jag kämpar emot.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.