För några dagar sedan var Leif och jag i Brunflo. Vi hade hälsat på min talpedagogkollega på hennes semesterställe norr om Östersund. Så på hemvägen hade jag en lista med antikställen att besöka.
Först tittade vi på sakerna i nedervåningen på antik, kuriosa och loppisen i Brunflo. Jag hittade en äggkopp för 30 kronor.
-Har du mer blått band? frågade jag.
-Nä, inget mer, sa han i kassan.
Vi gick runt på övervåningen och kom ifrån varandra då. Jag tyckte det var trist där, gick och letade efter Leif, ringde på mobilen med, jag ville åka vidare bara. Inget svar. Så gick jag tillbaka till undervåningen igen, tänkte att jag kanske kunde se något annat än Blått band. Jag gick varvet omvänt och gick omkring i tankar. Så plötsligt får jag se Blått band-blomman på ett skärbräde, på en byrå. Hjärtat dunkar. Ser jag rätt? Hjärtat dunkar fortare. Jag ser ett skärbräde, krackelerat och gammalt. Jag tar det och håller det nära och tänker att jag ska hålla det stadigt och inte tappa det. Leif sa sedan att jag tog det till mitt hjärta. Han hade rätt i det. Jag trodde aldrig jag skulle hitta ett skärbräde till min samling. Nu har jag ett. Här är det: