56 nätter räknar jag strax ut att det blir med fram till semestern. Dagarna går an när jag har mycket annat att hålla på med. Och nätterna går an för att jag är trött. Däremellan i pauserna är det stundtals svårare att härda ut. En del av mig är avstängd. En annan del är på ett automatläge och fungerar hjälpligt. En del av mig har dött. Ytterligare en del känns ny, nyfiken och levande. Väldigt blandat alltså.
Nätterna. Sovtid. Skrivtid. Tänktid. Lyssna på podcastertid. Drömtid. Ha-ont-i-kroppen-tid. Vakna-upp-på-natten-tid. Somna-om-tid. Ensamtid. Fundera-och sakna-tid. Vilotid. Ja, allt som jag inte har fokus till att göra på dagen, det finns i bästa fall på natten. Allt det där är viktiga saker. Jag skulle inte vilja vara utan min nattid.
Ibland somnar jag tidigt. Då vaknar jag tidigt med. Redan före midnatt ibland. Då känns det som en gåva att veta att jag har hela resten av natten på mig att drömma på. Och sen vaknar jag ofta vid 3-tiden. Det kunde jag gärna slippa, ofta har jag ont i benen då. Och sen vaknar jag oftast vid halv 6. Innan klockan ringer. Svårt att somna om då. Orkar inte heller gå upp. Det tar två timmar för mig att komma upp på morgonen.
Natten är en tid att räkna stjärnor i. Att bara vara i. I bästa fall finns ingen morgondag, då tiden stannat. Då finns bara mörkret och himlen. 56 nätter.