Min kära vän.

Att ligga sjuk på vårdhem, ensam i en liten lägenhet där, ur stånd till att kunna röra sig själv, utan hopp att bli bättre, är ingen höjdare. Och det bestämmer man inte själv. Det bara är som det är.
Livet lovar en ingenting, sa en klok vän en gång till mig. Sannerligen är det så.
Det är en gåva att kunna gå, sa ett biträde till mig, när jag skulle gå till ett annat ställe, till ett annat hus, på Stora Sköndal. Området där är både stort och vackert.
Min vän hade inte berättat att han flyttat. Jag hittade honom till slut. Jag la mig i hans säng så att jag kunde se och höra honom bättre. Med Parkinson är det så att talet blir otydligt och jag har svårt nu att förstå vad han säger. Att han har vilda drömmar och är osäker på vad som är dröm och verklighet är också en del av sjukdomen verkar det som. Jag gick därifrån med en känsla av att livet flyr undan mer och mer. Det är verkligen höst både i hans liv och på riktigt.
Käraste vän. Än så länge glimtar det till i dig trots allt. Jag kommer snart tillbaka och hälsar på dig igen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.