Å vad glad jag blev när jag fick Anne Linnets nya cd i brevlådan idag. Precis vad jag behövde få just idag, till tröst i mitt delvis så eländiga liv. Och cdn är så bra. Den bara måste bli sedd som en av hennes bästa skivor. Musiken är enkel och vacker och påminner ibland om folksångsballader i tonerna. Arrangemangen är avskalade med riktiga instrument bakom sig och uppbyggda liksom från lite till mer. Anne sjunger ibland mörkt, ibland lättare med en len röst. Fina stämmor. Texterna är så bra så jag grät lite med på ett par av dem.
För mig är danskan ett kärlekens språk. Kan det bero på att jag har lyssnat på en viss typ av dansk musik och läst flera danska poesiböcker på sistone? Jo.
Jag önskar jag kunde skriva texter så. Fast… jag har ju precis bara börjat skriva dikter och sångtexter. Någonstans ska man ju börja. I natt t ex när katten väckte mig, kom en vers till i huvudet på mig. Jag var tvungen att skriva ner den. Och sen kom flera verser till. Och när jag hade släckt kom ett roligt rim till mig. Jag pratade in det på fickminnet och på morgonen hade jag glömt bort det redan. Av en händelse kom jag till att spela upp det bandet med sista rimmet. Så här var det:
”Vad knäppt att jag går upp mitt i natten för att rimma!
Det enda som skulle vara knäppare är
att jag gått upp mitt i natten… för att… simma!”
Nej, allt man kommer på på natten är inte genialiskt! Men lite skoj! Det kan räcka.