Jag fick tanken idag att den här onsdagen har sin egen färg. Precis som alla andra av veckans dagar. Det kändes vackert att tänka så. Jag kom bara inte på vilken färg det var. Måndagen är lite dov och mörk kan jag tycka. Det är en dag att börja veckan lite försiktigt på. Inte bara kasta sig ut. Som tur är har jag en lugn början. Tisdagen är mera dynamisk. Nu har jag liksom vaknat till. Vet att nu är det bara att jobba på. Och efter sista mötet på eftermiddagen är det bra att inte vara för trött. På kvällen ska jag sjunga i kören. Är jag pigg är tisdagen rätt så ljus. Onsdagen är som en transportsträcka. Jag jobbar oftast till sent på eftermiddagen. Jag gör olika saker och träffar många då. Jag är oftast nöjd att komma hem på onsdagar och särskilt kvällarna kan kännas lilaaktiga då. Torsdagar är den vanligaste dagen. Jag blir alltid överraskad av att det är torsdag igen. Och igen. Och igen. Här märker jag att den största delen av veckan faktiskt har gått. Det är en rolig dag oftast. Jag kommer hem tidigt eller rätt så tidigt då. Pannkaksdag. Torsdagen måste vara gul som solen med solbrända pannkakor. Så kommer fredagen. Det är den dagen jag oftast är naturligt glad på. Ljust grön. Det är inte svårt att vara nöjd. Att kunna summera en arbetsvecka för sig själv och vara nöjd med att ha klarat ännu en vecka i arbetslivet. Helst utan konflikter. Helst med ett skratt ihop med någon. Helst sluta tidigt med, men vad sjutton, man kan inte få allt… Fredagskvällen är trött. Lördagen kommer med känslan att vara ledig länge. Kanske göra det ena. Kanske hellre det andra. Kravlöst. Söndagar är olika. Ibland ångest, ibland stillhet. Oftast lugn. Vit liksom. Eller svart då.