Efteråt…

Jag är riktigt mör så här efter operationen. Aj, vad ont det gjorde. Och inget hittade doktorn som kan förklara mina besvär med knät. Bara kanske. Nu får jag fortsätta att vara rädd för att sitta på huk och på knä. Jag tittade faktiskt på tv-skärmen hur jag såg ut inuti. Vilken teknik det finns. Jag fick se blodkropparna som simmade fram i ådrorna. Helt fantastiskt och overkligt! Jag – inuti! Men inte särskilt vackert i mina ögon kanske.
Det var en rolig doktor, som först började med att skrämma upp mig med en handklapp när jag lyssnade på musik i freestylen, helt i min värld. Jag fick mig många glada skratt. Och systern som tog emot mig var så himla vänlig och rar.
Jag börjar ju nästan bli som en stamkund där. Tack alla ni där! Men nu får det räcka med ingrepp. Jag har haft en väldigt jobbig höst med all sjukdom och allt. Fast det kunde vara värre. Det finns så mycket att vara tacksam för. Fina knäleder t ex, sa doktorn. Bra gener! Ja visst! Jag ska tänka på det!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.