Bloggande och läsande.

Ibland, som idag, skriver jag saker, som jag sedan i min egen censur, inte låter komma ut i ljuset på internet.
Jag kan ju undra ibland varför jag skriver på min blogg fortfarande, efter fyra och ett halvt år. Är det bara en vana, ett behov, ett beroende eller vad? Vem vill jag nå ut till? Skriver jag bara för mig själv och låtsas naivt att ingen läser vad jag skriver? Eller tror att jag kan skriva vad jag vill, utan konsekvenser för tillvaron?
Jo då! Jag tänker ofta på det. Jag vet att jag inte kan skriva om vad som helst. Inte heller om vem som helst. Bloggen är på sätt och vis mitt ansikte utåt. Och jag vill inte skämmas för vad jag skriver. Inte heller lämna ut mig själv och andra till kända och okända läsare.
Så finns den andra sidan, läsaren. Som läser andras bloggar av nyfikenhet, glädje, irritation, vana eller som ett beroende. Jag läser ju också andras bloggar och finns på den sidan med.
Inte heller den som läser bloggar eller susar omkring på internet gör det osynligt. De flesta syns i besöksstatistiken med sitt land och ip-nummer, om man nu bryr sig om sånt. Kanske inte alla syns. Det finns väl ett blint fönster där med, precis som ett Joharis fönster. Men de flesta. Du syns. Jag syns. Och det är helt ok. Internet är fritt för alla att använda. De modiga och villiga skriver en kommentar. En del berättar direkt till mig att de läser min sida. Det är ju också sätt att lämna spår efter sig till mig. Och jag gör så till andra med.
Så tillbaka till det jag skrev i början. Om jag skrev allt här, då fanns ju heller ingen vinst med att ha en personlig kontakt med mig. Och för en del, är det jag skriver på bloggen den enda ensidiga kontakten som en del vill ha med mig. Jag kan undra varför. Det är ok. Allt är ok. Nästan.
Jag vill inte gå miste om kontakt med de jag känner, för att de tycker det räcker med att läsa i bloggen vad jag gör och för att slippa höra av sig till mig. Eller för att kontrollera vad jag gör. Eller vaka över mig. Det finns andra sätt. Ta kontakt. Eller släpp!

3 svar på ”Bloggande och läsande.

  1. Jag känner igen det där du skriver om att folk kanske läser ens blogg för att uppdatera sig själva om mitt/ditt liv, och sen hör de inte av sig mer, för de vet ju redan allt vad som händer kring dig!
    De utgår ifrån att de fortsätter att följa dig i livet, bredvid dig, bara genom att läsa dina skrivna ord.

    Så har jag känt flera gånger när det gäller vissa.
    En har till och med “klagat” över att “jag får bara veta saker om dig om jag läser din blogg, jag känner dig genom din blogg!”.
    Då frågar jag mig själv, och denna vän i fråga – varför i hela friden tar du inte kontakt direkt med mig istället då och ställer frågor till mig och behåller vänskapen UTANFÖR bloggen, om du känner att det är enda kontakten du får med mig?

    Det är så knasigt som folk kan tänka ibland..
    Som om en vänskap bara går åt ett håll.
    Hör inte jag av mig på ett tag, men skriver lite i blogg – då blir det frustrerade och besvikna miner över att vi inte pratar. Men ring mig då!

    Hehe, jag kanske föll bort från själva punkten nu, jag vet inte.
    Men jag håller med dig åtminstone – Ta kontakt, eller släpp!
    (Sluta åtminstone klaga om det blir någon klagan, prata med mig istället.)

    Hej och hå! 🙂

  2. Hej och hå raring! Om jag nu får säga så…ja, du är ju det för mig i alla fall!
    Du förstår hur jag menar och det känns bra att bli förstådd.
    Du, jag tror faktiskt jag tar och mejlar dig, så kan vi prata mer där.
    Kram

  3. Klart du får säga det! 😀

    Jag såg ditt mail nu, ska försöka svara så bra som möjligt 🙂

    Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.