Idag är det en vecka kvar tills Mike flyttar hemifrån. Han tar det lugnt och har ännu inte packat en enda pryl. Saker är inte viktiga för honom på samma sätt som det är för Astrid. Hon tog med sig i stort sett allt av sitt. Hon har verkligen ”boat” i sitt nya hem och fått det fint och hemtrevligt hos sig redan. Mikael tänker nog lämna kvar en hel del.
Jag tänker i alla fall ta och gå igenom lådor och skåp, så att han får med sig det han ska. Vantar, mössor, vinterskor, varma jackor, fleesetröjan, halsdukar och allt sånt är ju viktigt att han får med sig, eller hur! Så tänker en riktig mamma! Oj, vilken fördom jag har här. Att Astrid skulle packa sitt själv, var självklart. Och jag fick nog inte hjälpa heller. Det var en ritual för henne att göra själv. Men min lille son behöver ju hjälp… Och han ska minsann vara varm i vinter och inte frysa…
Nu är det ju så att han faktiskt inte har lyssnat till vad jag säger om vantar och mössa och fleesetröja sedan han var 16-17 år. Jag bara mal på. Säger sånt som massor av andra mammor till söner sagt i många herrans år. Ja, ja! Jag hör hur jag låter. Och jag tänker hjälpa till att packa hans saker. Annars kommer de inte med i flytten. Och flyttar han inte sina saker, ja då bor han ju kvar hemma på sätt och vis. Och det är dags att flytta. Det är dags att rensa ut i skåp och hyllor. Det är tid till förändring.