Jag sitter här och funderar på en sak: Var kommer orden ifrån? Vad är det som finns i huvudet och som liksom rinner ut i fingrarna på mig, ner till tangenterna och in i datorn? Så vidare till mig igen, fast då tar jag in texten med ögonen, som sitter nära hjärnan och så bearbetas orden ett antal gånger till innan jag känner mig klar med det som finns i mig. Emellanåt måste jag läsa orden högt för mig själv, så att jag även kan få in texten till öronen, nära hjärnan igen, och bearbetas på ett tredje sätt och på ett fjärde och ett femte sätt osv. Ibland behöver texten läsas av någon annan med.
Jag har stunder av djupare funderingar och är det möjligen så att jag saknar någon att dela med mig av de tankar jag har? Eller behöver kanske människan i allmänhet ha tid till att fundera på vissa saker, i sitt eget sällskap? Behöver man göra sig tom på tankar? Är det därför jag måste få ur mig det jag tänker i mitt skrivande, som ett slags renande? Ibland kommer orden som en dikt. Det är det märkligaste tillståndet tycker jag, för jag är ingen diktare. Ändå är det som orden har sin egen sång och behöver en rytm med rim och mening. Och dikter pockar på att läsas, tills de är liksom färdiga. Hur gjorde man förr i tiden när inte skrivandet tog så mycket plats? Kanske sjöng vi då istället? Ikväll igen, är det tid för funderingar och skrivande!