Men vad sjutton…

Sitter här och tänker och tänker. Inte sjutton kommer jag fram till något, fast jag gärna ville. Kroppen är gammal. Men inuti ung som sjutton eller tjugosju. Det känns väl igen? Jojo…

En elev i skolan tycker det är konstigt att jag vill bli pensionär. Jag sa att jag är gammal nu och inte vill dö i skolan medan jag arbetar. Han tänkte en stund. Frågade sedan vad mina sista ord skulle bli. Jag blev ställd och vände tillbaka frågan till honom. Vad skulle dina sista ord bli? Han svarade då att han trodde att mina sista ord skulle bli:
”Vad glad jag är för att jag lärt barn i skolan att läsa”.
Vilken klok ung man! Tio år och redan en sån filosof. Kanske får han rätt.

Nå. Dagarna ska gå innan det blir vår. Innan det blir lov. Innan jag börjar på rehabgymmet igen. Innan jag om sjutton dagar ska få en behandling med dopp. Nej dropp! Innan jag får vaccin mot covid-19. Innan balkongen blir borttagen. Innan den nya balkongen kommer på plats. Innan jag om etthundrasjutton dagar blir pensionär. Innan… ja, en massa dagar innan.
Har skrivit en lista med “Roliga saker att se fram emot under våren”. Inget av det har ännu hänt… hahaha… redan det är ju ganska roligt!
Jag inser såklart att det finns ett NU mitt i det hela. Men jag hittar inte riktigt till det. Jag lever så mycket i framtiden. Det som är nu, är mest en transportsträcka.

Att leva i nuet vore lättare om jag hade trädgården utanför mitt fönster. Om jag bara kunde gå de fem stegen ut. Om jag hade nära till mina blommor och hammock. Om jag levde ett liv utan krav. Om jag skulle sitta i skogen och plocka bär. Om bara…

Bara då? Hm…. Nja. Jag kan väl njuta av en kopp te en stund. En god chokladbit i fem sekunder. En tur på skridskoisen med bra glid. En upptäckt på släktforskningssidan. Ett mejl från en nyfunnen syssling någonstans i USA. Ett telefonsamtal med en god vän. Jodå. Jag kan njuta det. Men det blir snabbt tomt och trist igen. Och då kommer framtiden tillbaka som ett brev på posten. Förr var det tankarna på det förflutna som skvalpade omkring. Det kan jag numera lämna åt sitt öde, lättare och lättare.

En rolig sak hände för ett par dagar sedan. En DNA-släkting hörde av sig efter två års väntan. Från USA, Texas. Meaghan. Hon var glad att få kontakt med mig. Hennes farfar föddes i Karlsmyran 1892. Han hette Gustav Edvard. Hon berättade att hennes farfar hade sagt att han gett sig av hemifrån som 15-16-åring. Tagit sig till en båt som skulle till New York. Gått ombord som fripassagerare. Blivit upptäckt. Fått arbeta sig över Atlanten. Kommit fram luspank, men kunnat köpa sig ett äpple, trodde han, fast det visst var en tomat.
Vore det mig han berättat det för, skulle jag nog bli misstänksam nu. Han borde väl ha vetat hur ett äpple såg ut. Eller växte det inga äpplen i Ångermanland på den tiden? Nå, han åt tomaten fast han tyckte den smakade illa. Sedan såg myndigheterna till att han fått resa till Minnesota. Där levde han sedan till 1966.

Nå, jag blev inspirerad och letade då i kyrkböckerna från Graninge. Hm…. han var med på husförhör 1908. Och han arbetade någonstans sen. Och 1 november 1910 reste han iväg till… Kanada. Jodå, det stod i boken. Jodå, han var 18 år. Och i fartygsloggen står det att han hade både biljett och 30 dollar. Och han kom till Halifax, Nova Scotia, Kanada. Ingen annanstans. Aj aj, sicken otur att bli avslöjad nu!

Han hade kanske inte heller förmågan att leva i nuet. Han drömde om ett bättre liv någon annanstans, för att kunna berätta roligare och mer dramatiska historier, precis som jag drömmer om att bli pensionär och möta Friheten vare sig det blir i Lugnvik, Danmark, Tyskland eller USA. Och hoppas jag kommer kunna leva livets glada dagar ett tag sen. Eller det blir som det blir. Antagligen. Kanske inte alls så. Eller så mycket bättre? Vem vet? Och i nuet? Andas. In. Ut. Andas. Andas. Där finner jag ro.

Dana Jergefelt 2021 02 20

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.