Söndag utan inre frid. Den kanske kommer sen då. Jag har gjort saker som måste göras, hur obehagliga de än är. Jag kommer inte vidare annars, så klok är jag i alla fall att jag förstår det. Och med tiden kommer allt som varit att blekna och tappa betydelse. Tiden är som en god vän då.
Och så kan jag byta spår nu och fokusera på annat. Tänka på trevliga saker. Se solen ute. Göra bra saker för mig här hemma. Be. Få undan julen och gå vidare i vintern, fast det känns som vår. Och skicka in min danskauppgift , så att jag kan avsluta min andra danskakurs på tisdag med flaggan i topp och hoppas på VG.
Men hur ska jag göra med övervikten? När får jag nog av att se vågens siffror stadigt öka? När får jag nog av att tröstäta? Jag vet inte.