Nu är det sista dagen före avslutningen i skolan och det är inte klokt vad mycket det är att göra. Jag är med och ordnar så att avslutningsprogrammet och utsmyckningen i idrottshallen blir bra. Hela eftermiddagen har vi ordnat med det. Jag tror att det blir fint med blommor och diktläsning, sång och tal. Jag ska spela gitarr till två låtar. Varför gör jag det? Sån onödig press det är!
Förmiddagen idag, satte jag upp snitslar till springslingan som vi traditionellt genomför dagen före avslutningen. Vilken klass springer flest varv? Den klassen vinner glass. Jag hejar på ungarna varv efter varv och springer lite ihop med de som är lite trötta. Sen tar jag bort snitslarna och då får jag på köpet mina egna två varv på banan.
Vi har också spelat innebandy mot våra äldsta eleverna, år 5, och i år var vi i personalen klädda som punkare och sjörövare. Vi hade visst inte pratat ihop oss riktigt. Jag erbjöd mig att vara målvakt. Ingen annan ville, när hon som annars brukar vara det var borta. Jag tyckte det var roligt. Hjärtat bultade som bara den. Jag blev matt bara av att stå där. Mina gamla målvaktstakter satt i och jag släppte in ett mål bara. Den bollen såg jag inte ens, en bakåtstuds av något slag. Jag grämde mig i 10 sekunder innan jag fann mig och kunde applådera motståndarlaget. Tävlingsinstinkt och kamp för att vinna finns där till och med i en match mot femteklassare… Det var den tävlingspressen som gjorde att jag slutade tävlingssimma en gång i tiden. Men det sitter kvar i kroppen fortfarande.
Jag ska gå ut och plocka lupiner ikväll. Syrener och rosor tar jag i morgon bitti. Hoppas att jag kan sova gott i natt!