Nu är jag hemma och kan börja baka en födelsedagstårta till i morgon. Jag fyller år och ska för en gångs skull fira dagen med tårta och en middag. Det känns ovanligt. Det är bara för att det är en lördag. Jag vill inte vara ensam hemma just den här lördagen i år.
Det var länge sedan jag bjöd in andra på en födelsedag. Jag har svårt för att låta andra fira mig och bjuda hem släkt och vänner just den dagen. Det var nog lite lättare när jag hade min närmaste familj. Med dem var det inte lika svårt. De var ju liksom redan där.
Jag har absolut inget emot att bli äldre. Tvärtom tycker jag att det är skönt att åren går. Jag vill varken ha någon evig ungdom eller förneka åldrandet.
Jag avskyr liksom bara mina egna födelsedagar. Det hör säkert ihop med många ständiga besvikelser med den dagen. Jag har sällan känt mig nöjd och tillfreds. Jag är alltid rädd för att jag ska känna mig usel till mods igen och igen och igen. Jag har nog aldrig känt mig riktigt glad och fri den dagen någonsin, så länge jag kan minnas i alla fall. Jag vet inte vad som ska till för att vara glad och fri heller.
Några gånger har jag firat lite annorlunda. Förra året var jag i Köpenhamn alldeles själv. Det var fint, utom hemresan, den var hemsk på många sätt. I Köpenhamn kände jag mig nära nog både glad och fri mest.
I år är jag glad nog att berätta på jobbet att jag fyller år. Det har nog med trygghet och tillit att göra. Där känner jag mig trygg. Jag kan känna att de respekterar mina gränser kring detta.
Just nu har jag födelsedagen framför mig, med allt som ska fixas. I morgon är jag mitt i den. På söndag har den dragit förbi för den här gången.