Nu haglar besvikelserna över mig… biljetterna till dervischerna är slut och jag som inte har köpt någon än… vad är det med mig egentligen? Jag trodde det var lugnt med att vänta, men jag tog fel. Nu får jag leva utan att ha sett dem, inte ens en enda gång i mitt liv…än. Och han som jag kunde tänka mig att gå med, har småbarn och lever ihop med någon, det visste jag inte. I morse vaknade jag väldigt tidigt med en stark känsla av att min kärlek låg bredvid mig. Det gjorde han inte. Nu känns det extra tomt.
Det roliga pirret i mig från igår, är slut för denna gången. Jag blev utan sällskap till konserten, som jag ändå inte fick biljetter till fast jag hade chansen att köpa biljett och kärleken är inte för mig. Ska jag dö bitter nu då? Eller ska jag hitta på något annat?
Jag vill se framåt helst. Fokusera på något annat kul som kan hända och inte låta tillfällena gå mig ur händerna igen! Fortsätta att våga chansa. Gå på kurs i Danmark kanske, till sommaren? Ha roliga lektioner i skolan, jag hade en igår senast. Snart får jag se mina barn igen. Ska fixa rätt hyllor till skolan, så att det blir klart där. Men först gråta och finna tröst. Jag får ta ett steg i taget upp igen.