I tisdags träffade jag en Eva, en gammal klasskompis från gymnasiet. Vi bor i varsin ände av samma kommun. Vi har bara setts några gånger sen vi slutade skolan. I dag i affären såg jag en annan klasskamrat, Linda, från samma klass i gymnasiet plus att jag såg Eva igen vid ett övergångsställe strax innan. Såna tillfälligheter får mig att fundera över varför jag ser dem just nu. Och jag kom på det! Det är trettio år sedan vi slutade gymnasiet. Jubileumsår! Om det nu är något att fira. Uppenbarligen inte eftersom ingen har brytt sig om att fixa en återträff.
Vi har setts en gång vad jag minns, efter fem år. Sedan dess har jag inte haft någon kontakt alls med någon. Om jag inte räknar Olle, som flyttat tillbaka. Vi har setts på gatan någongång och pratar lite då om gamla minnen och vad som hänt sedan sist. Han och jag var med i en amatörsångtävling tre år innan gymnasiet. Min allra bästa kompis från nian och tre år framåt, var Margaretha. Hon dog i hudcancer. Jag tänker på henne emellanåt. Det var ju hon som var bäst av oss, gladast, trevligast, snyggast och mest okomplicerad. Jag avundade henne ofta. Och jag hjälpte henne i skolan med anteckningar och sånt. Vi lärde oss röka sommaren efter nian, vid deras sommarställe på Torö. Så knäppt! Eva och jag reste på interrail till Berlin, till min mormor där och till Paris och Dublin. Det glömmer jag aldrig. Linda var en sprinter som var med i olympiaden i Mà¼nchen 1972. Hon tappade stafettpinnen då om jag minns rätt. Linda började skolan lite senare än oss andra, pga olympiaden. Hon bodde sedan i USA i flera år innan hon flyttade tillbaka till Sverige. Vi har pratat förut vid affären, för några år sedan. Jag tror inte hon kände igen mig idag. Åren går. Vi är äldre helt klart. Jo, en annan som jag faktiskt gick ett år i gymnasiet tillsammans med är en talpedagogkollega. Jag glömmer bort att vi gick ett år i skolan ihop. Våran klassföreståndare har jag faktiskt fått en hälsning från nu i våras. Tänk om jag skulle våga ringa upp henne? Hm! Kanske gör jag det!