Det finns mycket jag förstår och kan och gillar. Men en del saker kan jag bara inte förstå. Det går inte in. Känslorna är överväldigande. Det blir stopp i systemet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eller vara arg eller vad.
Oförståeligt är bästa ordet.
Att jag bara ska arbeta i skolan i 10 månader och fem dagar till är en sån sak till exempel.
Hur ska jag få in det i systemet? Att varje dag blir den sista. Året tar slut. Nedräkning.
Jag har arbetat i skolan i 43 år. Mitt sista år blir det fyrtiofjärde året som anställd där. Det blir liksom ett bokslut av det hela. Att göra bokslut. Att samla ihop allt och lämna. Det väcker känslor, ja, mest sorg, just nu. Det har med separationer att göra. En del är självvalda. En del inte. Båda sorter kan vara svåra. Och jag har själv valt mitt slutdatum i skolan, för jag kan inte uthärda mer än en till höst. Höstarna är värst tror jag. Och våravslutningarna. Det handlar inte om eleverna. Jag har alltid tyckt, och tycker fortfarande, att barnen är bäst.
I vilka stormar som helst, har barnen alltid varit meningen med mitt skolliv.
JAG SKA BARA ARBETA ETT ÅR TILL I SKOLAN. Jag måste se och smaka på orden, på känslan, på verkligheten. Se dem skrivna. Uttala dem högt. Jag kan inte riktigt tro på det. Så overkligt. När jag var ung trodde jag aldrig att någon kunde bli pensionerad från skolan. Nu vet jag. Och en del kan sluta, andra kan inte. Jag vill vara en som kan sluta. Jag har bara ett liv och jag vill inte vara styrd av skolåret längre. Jag VILL sluta skolan efter… 56 år. Det kan räcka. Jag har gjort mitt, även om jag då ännu inte har nått ända fram till 65-årsdagen. Lyckliga äro de som fyller år tidigt på året. Olyckliga äro de som fyller år sent på året, som jag gör. Vi får jobba längre än andra som är födda under första halvåret. Jag kan också ha ett uns av avundsjuka över de som klarar att jobba några år till, för de är friska och orkar och får en högre pension då. Det gör inte jag. Jag är inte helt frisk och jag orkar inte längre som förr. Jag får det jag får i pension.
Jag har massor av erfarenheter. Kunskaper. Sånt som ingen vet, bara jag.
Musiklärarvikarie, elevassistent, lärarvikarie, svenskalärare för finska barn, lågstadielärare, lekarbetspedagog, specialpedagog, talpedagog, förstelärare i specialpedagogik. Fast det sista har jag inte klarat av att utveckla mig i, för jag blev sjuk och hade inte den ambitionen sen. Jag kan märka att jag inte är i samma fas som många av mina kollegor. Och så får det vara, jag har varit Där, nu är jag Här.
Att arbeta som talpedagog var roligast, att tillhöra ett skrå, att hela tiden lära sig mer om barn och tal- och språkutveckling. Konstigt nog finns inte den yrkesgruppen kvar längre. Jag tillhör en av de sista.
Att vara en av de sista… jag är också en av de sista lågstadielärarna.
Jag kan inte förstå att jag ska få vara fri att göra det jag vill. Sova hur länge jag vill. Resa hem från landet en måndag mitt i terminen, bara för att jag kan. Stanna så länge jag vill och resa hit och dit bäst andan faller på. Overkligheten finns här med. Och osäkerheten. Kommer jag få hinna leva som pensionär och göra allt jag vill? Det vet bara Gud.
Att vara FRI. Kravlöst fri. Vilken stor glädje det kan bli.
Känslorna krockar med varandra. Sorgen – va? är det redan slut? Glädjen – tjoho, äntligen! Osäkerheten – kommer jag hinna dit? Och att lämna mina skolsaker där de hör hemma? En process, som jag har påbörjat. Det är inte helt enkelt och lätt det heller.
Nu är det sista sommarlovet. Den sista med ett slut i form av en skolstart. Nästa sommar blir varken sommarlov eller semester, det blir helt enkelt bara sommar! Min egen sommar. Då jag kan skörda i min trädgård i mer lugn och ro. Då jag kan hinna plocka både blåbär och lingon och varför inte också hjortron? Kanske se mitt nyplanterade plommonträd få mogna plommon.
Framtiden är som ett blankt kort, en vit duk, som kan fyllas med färger och upplevelser.
En dörr stängs och en annan öppnas. Dörren till friheten finns där – vad det nu blir.
Gestaltterapeut vill jag däremot fortsätta att vara ett tag till.