Någon har krockat med min parkerade bil inne i stan. Jag har inte sett skadan än. Jag bara klev in i bilen i mörkret och körde hem. Lyssnade på ljudet. Det mullrade om motorn mer än det brukade, det tänkte jag på. Det kopplade jag inte till en påkörning: En som övningskörde backade in i fronten på min bil. Den andra bilen hade en dragkrok som pangade in. Det fick jag veta när jag kom hem. Bilens ägare var ångerfull och ledsen. Jag tröstade. Ingen har blivit skadad. Det är bara plåt. Och besvär.
Och jag som reparerat bilen för 12.000 kr bara i år… Suck! Jag har nog inte kommit ner i känslorna än. Jag gör väl det när jag ser skadan i dagsljuset i morgon. I kväll är det ingen idé att göra något med det hela. Bara hoppas att jag kan köra med den till verkstaden.

Så har skolinspektionen varit på skolan och jag såg knappt skymten av dem! De hastade förbi mig i korridoren, men vi nickade bara mot varandra. Jag trodde de skulle in och kika på hur vi jobbade. Men icke hos mig. Så kan det gå! De har dock läst sånt jag varit med och skrivit. Utvalda personer fick träffa dem och svara på frågor och berätta om verksamheten. Jag var inte utvald. Och det var faktiskt mest skönt att slippa. Jag hade ingen sån strävan heller. Fast jag hade nog blivit lite smickrad om jag hade fått. Om jag ska vara ärlig. Och det är jag.
Och chefen gick in på mitt rum, för att hämta papper, trots skylt på dörren: ”Stör absolut inte, tack! ” Ja, det kan säkert skyllas på inspektionen, men det känns inte bra. Det handlar om tillit.
Stressen inför detta besök har varit stor. Jag har inte brytt mig särskilt mycket, jag har varit borta mycket sista månaden. Och jag tycker de ska se skolan som den är och inte den upputsade versionen. Sen skriver de bara om det som inte är bra. Det är ju en konstig inställning. Det är visserligen enklast att se det dåliga, men det är det goda som gör att vi växer.
Jag känner mig snopen. Höga förväntningar blev till intet. Jag trodde det skulle bli kul. Men det var det inte.
Så går livet i skolan vidare. Och jag stretar på med mitt. Skriver när jag blir ålagd att skriva och gör mitt bästa för att tolka instruktionerna för att skriva som det är bestämt. Mer vill jag inte göra med det. Lusten att jobba i skolan är inte riktad mot att skriva och ha möten för mig.
Min lust är riktad mot relationerna med eleverna och att se dem utvecklas. Jag fortsätter att jobba med det i några år till.
Nu åker jag int till stan och går på föredrag om det relationella prespektivet i Gestaltterapi. Så här står det i programtexten:
”I psykoterapi idag betonas alltmer det relationella perspektivet, att det är relationen som har betydelse för människors personliga utveckling. I Gestaltteorin har det alltid funnits ett relationellt förhållningssätt. Gestaltteorin betonar vikten av relationen i ett möte.”

Så… det blev inget Möte idag i skolan för mig med skolinspektionen. Men mötena med eleverna blev himla kul. Det kommer inte in i rapporten. Men det skriver jag här, i min egen rapport. På återhörande en annan dag!