Så är jag vaken i den tidiga morgonen och ser gryningen komma. Dimman ligger framför bergen och ger fina bilder för ögat. Solen färgar himlen orange. Snart är det dags att resa hem igen till vardagen. Kisse anar inget. Han vet inte att han snart blir innekatt igen.
Jag går omkring med en diffus känsla i magen. Det är hög tid att avsluta projekt och packa mina saker. Jag är inte riktigt där än. Jag har en del kvar att göra. Vad blir färdigt och vad blir kvar till en annan gång att göra? Det vet jag inte än.
Jag förvånar mig själv en del dagar och gör sånt jag inte riktigt hade tänkt att jag skulle orka med. Såna dagar är egentligen bäst. Då känner jag att lusten tar plats och en energi som jag inte visste jag hade. Jag kan liksom vakna upp och undra: hur hamnade jag här?
Jag har inte spelat in något på studion än. Jag har inte skickat ett enda vykort. Jag har inte gått en endaste promenad här och det kan jag verkligen skämmas för… Hm… kanske är det något att ägna mig åt innan jag åker hem möjligen. Och måla lite mer vägg ute och spika upp en bit masonite i hallen och sätta upp speglarna och…