Så är det dags för andra natten med min nya bettskena. Det är en sk snarkskena, som i bästa fall ska kunna hjälpa mot mina andningsuppehåll, när jag sover. Precis nu vet jag bara att jag håller emot att gå och lägga mig. Bettskenan är obehaglig att ha i munnen och jag vaknade i morse med stor smärta i käken. Den här pinan är jag tvungen att ta mig igenom. Nu är utmaningen att lära mig att sova med den nya bettskenan. Först ska allt bli värre, innan jag kan få det bättre.
Det vore härligt om jag skulle känna skillnad på nattsömnen. Just än vet jag inte hur det är att vakna pigg. När vaknade jag utvilad sist? Har ingen aning.
Min gamla bettskena var en stor hjälp mot huvudvärken jag ofta hade förr och skonade tänderna mot nattlig press. Jag längtar efter den. Men precis som jag längtar efter annat gammalt kärt och välbekant, är det lika bra att inse att det gamla inte kommer igen. Gamla fula, trasiga, ingångna skor behöver bytas ut då och då, när de har gjort sitt. Gamla kärlekar är borta och kommer aldrig igen. Jag har fått en diagnos: sömnapné, och det är bara att acceptera att jag behöver ta hand om mig och jag vill få sova bättre och bli syresatt bättre. En självbevarelsedrift. Men kunde jag dessutom se snygg och sensuell ut på natten vore det bättre. Å, så fåfäng jag är. Hopplöst fall!