I mitt mörker finns ett ljus.

Måndag, måndag… min längsta dag…
Och hade jag orkat göra en travesti på den låten så hade det väl blivit mer. Nu orkar jag inte.
Varje måndag får jag denna tomhet i mig, i bilen, på väg hem. Den finns ofta där, ibland molande, ibland en skrikande eller gråtande kroppslig påminnelse, om att livet inte blev som jag önskade. Jag saknar min hjärtans kära, min älskling, min inspiration, han, som jag tyckte jag hörde ihop med för alltid. Och kvar finns jag, tom, med all den förhoppningen som blev över och lagd i, ja vaddå? Malpåse, soporna, träda?
Ibland poppar kreativiteten upp, den som är min livsnerv. På jobbet finns den i kärleken till att göra skillnad för barnen, på ett barnvänligt sätt. Hemma finns den i bästa fall i mitt dagliga skrivande, inte alltid, eller i en bild som måste målas och göras synlig. Jag känner en stor oförlöst del i mig som vill mer. Skriva mer. Hålla föredrag igen. Läsa. Sälja böckerna. Gå vidare med det som är JAG. På MITT bästa sätt, oavsett vad andra tycker och tänker.
Vilken är min väg? Jag tror jag har många vägar att gå, inte bara en. En väg verkar så en-kelt, en-sidigt, en-sligt, en-samt. Men vad finns i min framtid? Jobbet. Utbildningen. De är mina två huvudstråk just nu. Och mer, vad mer? Det står väl skrivet i stjärnorna än så länge, i Orions stjärnbild. Kanske är det där min lyckas stjärnas ljus finns i mig, fast jag ännu inte anar hur.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.