Grått. Gråt. Sorg.

Oj, vad jag målar nu. Källartrappsväggen blir grå. Härligt att måla över den gammelrosa färgen som blott är åtta år gammal ungefär. Men absolut inte min färg. Inte heller är det viktigt att måla över den. Men jag gör ju det oviktiga nu. Det som inte spelar någon roll. Det som bara blev och som inte känns bra. Det som kan bli bättre. Mina ögon behöver se fina saker. När jag inte har någon manlig kärlek att vila ögonen på, så får katten och huset ta emot mina kärleksfulla ögon. Och det är väl fasen inte så illa. Men det är grått. Kisse är grå. Huset är grått. All färg är grå. Som mitt liv känns just nu.
Och att inte ha någon här som äter mina köttfärsbiffar är trist. Jag tänkte inte på att bjuda in någon. Suck. Och jag kan gråta ögonen ur mig stundtals. Jag gråter på ett annat sätt numera tror jag. Vad händer? Vad gråter du för? hör jag min lärares röst på gestaltutbildningen, han frågar sånt.
Jag har gråtit då och då när jag har gjort färdigt boken. Sorgen kommer över mig. Och jag gråter. Jag gråter när jag behöver. Nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.