Jag vaknar tidigt och bara är. Läser. Löser sudoku. Funderar sen över tiden ur ett existentialistiskt perspektiv. Vad är förlorad tid? Vunnen tid? Finns det överhuvudtaget? Känslan finns. Tiden själv bara är och rinner på som en flod som ständigt är i rörelse. Och så kan tiden upplevas som om den står stilla med. För lite tid och för mycket tid, som ett värderande av tiden. Som fortfarande bara är.
Tid väcker känslor.
Tiden idag ska jag använda till att handla, gå på auktion och förbereda en lunch till i morgon. Jag får besök. Räcker tiden? Så är jag tillbaka i samma subjektiva sätt att tänka på. Tiden finns till allt och alla. Den räcker till att göra så mycket jag kan göra på en dag. Oavsett vad jag gör. Helst utan värderande och prestation. Ännu en dag i ett liv. Mitt liv.