Jag sliter och släpar för att få allt klart till semestern. Vilken paradox! Först slita, för att sen koppla av.
Nå, det är bara att tvätta mattor som ska tillbaka till landet, packa väskan som ska med till Danmark, packa kontoret för att kunna göra klart boken, packa symaskin och sånt för att kunna sy, packa ordböcker och texter för att kunna översätta, packa gestaltlitteraturen för att kunna plugga. Packa blommorna, så att de inte dör av torka hemma. Packa studion, så jag kanske kan spela in något. Packa gitarren, så jag kan spela på min fina gitarr. Bäst att inte glömma katten och lådan heller, för att katten ska få vara på landet hela sommaren. Jag kommer inte ha svårt att hitta på något där i alla fall. Och så kanske jobba något med huset med. Men, säger jag något om det, så gör jag väl ingenting där, min vana trogen. Men visst, att tänka med huvudet kräver sin motpol, att jobba med kroppen. Och att lukta på blommorna. Och att vara ute. Laga sommarmat. Njuta av friden. Slippa klockan. Jag fattar inte riktigt att det bara är två dagar kvar att jobba. Två dagar! Sen är det min egen tid jag rår över.