Mina steg går mot kyrkan och morgonmässan. Nattvard. Psalmerna 233 och 289. Gråter floder, när orgeln spelar som mest. Jag vattnar stengolvet med mina tårar. Var annars ska man kunna gråta ut, om inte i sin kyrka? Jag håller igen strax. Men jag vet, jag är full av sorg. Och annat.

Psalm 233, verser 1-3:
Fader, du vars hjärta gömmer helighet, som allting dömer, kärlek som förlåter allt, du vill döda för att föda oss på nytt, till ny gestalt.
Dig, vi bedja: låt oss känna, att den eld där vi oss bränna, just din kärleks låga är, att oss vreda vingar leda hem till dig den du har kär.
Rikt med våra tårars flöde vill du vattna marker öde och ge liv och växt på nytt. Rosor fromma skola blomma, öken bli till äng förbytt.

Psalm 289, vers 2:
Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.