Diktade i går kväll.

Saknaden slår till med all kraft,
som en storm, en orkan, en tornado.
Den hivar iväg mig till det som var
en gång i tiden, som jag älskade.

Tankar på platser, prat, ger privata påminnelser
om det som blev fel.
Stunderna i skogen, i havet, på stranden,
i köket, vid matbordet, i soffan
är så långt borta,
bortblåsta, som om de aldrig funnits.

Åt vilket håll blåste vinden?
Var stoppades tiden?
Vem är jag att svara på det?
Jag är ingen.
Ingen svarar.
Saknaden är hård att vara i.
Men tyst tänker jag baske mig inte vara.

beskrivning

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.