Att ringa en vän.

Visst är det konstigt att vi har slutat att ringa till varandra. Omärkligt och högst märkbart har det skett något i våra relationer och kontaktsätt.
Förr hade vi en telefon hemma. I den svarade den som var närmast. Så fick man sig en pratstund med den personen innan man gick in på sitt ärende. Jag pratade ofta med min systers sambo och löste världsproblemen, innan jag bad om att få prata med min syster. Vi pratade med vännernas barn, så fort de blev stora nog att få svara i telefonen. Det var ofta olika som svarade, vi behövde vara artiga och tydliga med vem det var som ringde och svarade. Jag minns att vi fick öva på samtal i skolan.
– Fors. (Eller så rabblade vi telefonnumret)
– Ja, hallå, jag heter Kalle. Jag skulle vilja prata med X.
Min pappa svarade alltid: “05 33” med ett visst tonfall. Då visste jag att jag kommit rätt.

Och sedan började mobiltelefonerna att komma. En del hade, andra inte. Vi svarade oftast med namn då med, men numret var för långt och svårt att rabbla.
Sedan hade alla en fast telefon och fler hade mobil.
Sedan hade vi både fasta telefoner och mobiler. Utifall att någon skulle ringa medan vi var ute.
Sedan tog några bort sina fasta telefoner. Telefonnumren glömdes bort mer och mer.
Sedan tog de flesta bort sina fasta telefoner.
Nu har väldigt få fasta telefoner. Inte heller jag har en fast telefon. Men telefonjacket finns kvar.
Jag har kvar en gammal telefon med snurrskiva i skolan. Till barnen att leka med. Det är en rejäl lur att hålla i. Barnen vet inte hur man gör, hur man slår numret med fingret i hålen. De vet inte att man skulle slå ett särskilt nummer. Att det fanns en telefonkatalog att leta nummer i. Så mycket har förändrats på så få år.

Och nu? Nu ringer vi inte upp någon direkt vi har en lust att prata med någon. Om det inte är en myndighet eller bank eller liknande. Sällan ringer vi en vän direkt lusten faller på. Nej, vi skickar ett sms.
“Prata nu?”
“Kan jag ringa dig ikväll?”
Som om vi vore rädda att störa varandra. Som om vi inte vill höra att vi kan höras senare, just nu äter jag. (Vi svarade alltid ändå!)
Nu, om jag ringer mina närmaste, så svarar de helt enkelt inte i telefonen om de gör annat, äter eller ser en film. Pratandet kommer inte i första taget. Nyfikenheten att svara finns inte. Barnen jag träffar är ofta nyfikna på vilken telefon jag har. Inget annat betyder något. Och det pratar vi vuxna också om, när vi ses. Vi pratar OM telefoner.

Möjligheten att knyta an försvinner. Vem är jag som inte får svar? Vill ingen prata med mig? Existentiella frågor uppstår på vägen till ett spontansamtal, eller Lustsamtal. Närhetssamtal. Är du där?-samtal. Vill du leka-samtal. Jag saknar dig-samtal. Följer du med ut på promenad?-samtal. Ett vad som helst-samtal med en vän eller granne eller familj.

Jag undrar vad det gör med oss. Vi blir nog mer ensamma. Jag vet inte något om de andra i familjerna jag ringer till. Nyfikenheten blir till ett “Hälsa”. Men egentligen blir det till en ohälsa, när vi finns längre bort från varandra, i denna iver att vara nåbara, så har vi kommit längre bort. Inget telefonsamtal kan längre överbrygga vårt behov av att höra en annans röst. Det behovet vill vi inte ha mer. Trots alla telefoner som finns.

beskrivning

“Ring ring, bara du slog en signal…” är ute och förlegat. Vi har blivit rädda för att svara i telefon.

2 reaktion på “Att ringa en vän.

  1. Precis. Man ringer i sista hand för att inte störa. Allas tid är så dyrbar.
    När tid är allt vi egentligen har.

  2. Vad bra att vi har tid att ringa varandra! Utan att fråga först! Vi är nog ovanliga…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.