Käre vän.
Vad jag saknar dig! Och du har låtit mig förstå att du inte saknar mig ett dugg. Tvärtom.
Så fel det blev. Så otrevligt, så onödigt hårt.
Och jag kan inte ta kontakt med dig och du tar inte kontakt med mig.
Så sorgligt, att vi inte kan mötas igen. Att vi inte kan prata.
Jo, jag kan. Men inte du. Du vill inte.
Bara att acceptera. Bara att gå vidare. Jag gör det. Om än motvilligt. Då och då.

Önskar att vi hade kunnat klara av att vara vänner. Men nej.
Jag tänker på att vara öppen, genomskinlig, transparent.
Önskar jag kunde varit mer öppen. Men jag vågade inte.
Och du, du stängde dörren. Och fönstret. Och gick. Som du brukar.

Undrar hur vi hade gjort om vi hade gjort annorlunda. Mer tvärtom.
Du hade sökt upp mig. Jag hade svarat, såklart.
Du hade kommit och jag hade vågat säga hur jag har det.
Vi hade klarat av det som dök upp och vuxit tillsammans.
Kunnat skratta åt våra känsligheter. Kunnat ha roligt och lekt, som om vi båda vore barn.
Jag hade varit dig lojal in i döden. Kärleksfull. Glad i dig.
Du hade vågat dig innanför min osynliga mur. Och jag hade sagt:
Välkommen till mitt universum.

Men nu är det som det är med oss. Du och jag har en oavslutad relation.
I alla fall jag med dig. Den kommer aldrig bli klar. Och det får jag ta.

Käre vän, vi är gamla nu. Ha det bra i resten av livet.
Du hittar säkert någon ny som tycker om dina vanor och självklarheter.
Jag är ointresserad av andra. Har ingen lust. Ingen tillit.
Vill inget mer. Och det är ju sorgligt det.

Ta hand om dig. Och jag tar hand om mig.
Du är du och jag är jag. Som i gestaltbönen:

I do my thing and you do your thing.
I am not in this world to live up to your expectations,
And you are not in this world to live up to mine.
You are you, and I am I,
and if by chance we find each other, it’s beautiful.
If not, it can’t be helped.

Fritz Perls, ur ”Gestalt Therapy Verbatim”, 1969

Adjö min älskling. Kram och kyss.

Trädet talar:
Här står jag halv kvar…

för min vän rasade, när det stormade.

Mina grenar smeker dig, i saknad.

Gammal buddhistisk text, på danska:

Blandt de mange levende væsener, der ses om morgenen
er der nogen, der ikke er til at finde om eftermiddagen.

Blandt de mange levende væsener, der ses om eftermiddagen
er der nogen, der ikke er til at finde næste morgen.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Bland de många levande väsen, som syns om morgonen
är det någon, som inte är till att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen, som syns om eftermiddagen
är det någon, som inte är till att finna nästa morgon.

Håll Mitt Hjärta
text: Björn Skifs musik: Lasse Andersson och Peter Hallström

Håll mitt hjärta, håll min själ.
Lägg mitt huvud i ditt knä.
Säg att du menar och vill mig väl.
Håll mitt hjärta, håll min själ.

Som jag väntat alla år.
Du kan läka mina sår.
Ta mina händer och gör mig hel.
Ta mitt hjärta, ta min själ.

Håll mitt hjärta, håll min själ.
Låt mig bara stanna här.
Så allt jag ber dig, allt jag begär:
Håll mitt hjärta, håll min själ.
Håll min själ.

Vilken tung dag det blev. Dagen som kunde ha varit ljus, glad och lättsam. En vanlig tidig fredagseftermiddag, då stockholmare skulle hem, med påsklov i stadens skolor, hem från jobb, till fredagsmiddag och fredagsmys, passerande, shoppande och flanerande på Drottninggatan som plötsligt och oförutsett blir till mardröm. Gågatan, fri från trafik, blir direkt en farlig plats att vara på när lastbilsterroristen kör i vansinnesfärd en lång sträcka, mejande ner folk och in i varuhuset Åhléns. Bara för att skada och döda så många som helst. För att skrämma och terrorisera. För att bevisa något kanske. För att hämnas kanske. För att göra den amerikanske presidentens ord om Sverige nyligen, till en sanning kanske. Ingen vet än.

Jag vet bara att Drottninggatan har fått en dov förstämning att bära. Jag kommer aldrig kunna gå där igen utan att tänka på alla som satte livet till, som blev skadade, som blev chockade. Att vi har blivit traumatiserade, både som stockholmare och svenskar. Vi vill inte att sånt här ska hända i Sverige. Nu hände det. Som i Paris, Köpenhamn, Nice, Berlin, London och många fler ställen. Vi kan inte skydda oss mot meningslöst våld och terror. Men jag vägrar att låta mig skrämmas. Vi ska gå på Drottninggatan igen. Vi ska göra den till vår gågata igen. Med trängsel. Shopping. Flanerande. Men först ska vi sörja och tänka på alla som drabbades och såg det här. Frid över de som dog en plötslig, meningslös död.
Frid över alla som är kvar.