v 16 jobba
v 17 jobba
v 18 vara ledig två dagar, jobba två dagar, sen till London
v 19 jobba
v 20 jobba tre dagar, sedan ledig två dagar
v 21 jobba
v 22 jobba 2,5 dag, sen till Danmark
v 23 jobba två dagar, vara ledig en, jobba två dagar
v 24 jobba två dagar, sedan avslutning! Jobba två dagar till
v 25 jobba x antal dagar, sedan sommarlov!
Det är alltså väldigt splittrade veckor som kommer. Så verkar jag splittrad och inte riktigt med i ledigheterna, så förstår alla varför!
Välkommen till världen, lille Alfred, född idag, lördagen 14 april 2012.
Idag har jag fått ett till barnbarn. Då är jag en tvåbarnsfarmor, tror jag visst! Eller dubbelfarmor. Det är en stor gåva att få barnbarn, precis som det också var en gåva att få sina barn.
Idag har jag passat mitt första lilla barnbarn. Först fick jag åka hem från landet bara. I rekordfart packade jag och fixade med vattnet och elen och all mat. Kisse var snäll och kom in när jag ropade. Resan gick bra. Inte särskilt mycket trafik. Tur att jag blev förvarnad om snön. Konstigt att åka från nästan snöfri tomt i Norrland och bli mött av jättemycket snö och modd i Stockholm.
Tur att faster kunde komma och passa Tuva först. Tuva och jag gick ut i snön och gungade – ungade – vilt och hälsade på kisse hemma hos mig och köpte en docka i leksaksaffären. Hoppas den passar. Kanske behöver storasyster en egen bebis att passa på. En vante försvann på vägen. Jag får gå samma väg tillbaka, med omvägen förbi kvartersbutiken. Att jag är trött betyder bara att jag kommer njuta sängen bättre i natt hoppas jag.
Tänk att jag är farmor igen. Till en alldeles ny liten pojke. Å, vad roligt! Grattis till föräldrarna. Hurra vad de är bra!
Och ja, jag hittade vanten trots att det var mörkt ute. Jag letade, precis som i sufihistorien om Nasrudin som tappat sin nyckel i ett mörkt hus, men som letade ute, i ljuset. Hoppades att det var i lampornas sken den skulle ligga, så jag skulle hitta den lätt. Och nej, den låg i skugga. Men jag hittade den ändå!
Idag är det fredagen den trettonde april och väntan på andra barnbarnet fortsätter. Kommer de åka in i dag eller hinner jag hem innan det är dags?
Jag vaknade tidigt kl 6 och gick upp och tittade på solen som smög sig över berget precis då. Lite tv och dusch. Kisse gick ut. Jag somnade om så småningom och sov en timme till. Men inte orkar jag gå upp för det. Jag känner mig som förlamad. Vill inte. Har jag ont i halsen? Är jag snuvig? Vad är fel? Är det för att det är sista hela dagen här på landet? Det är alltid svårt att vara här när det börjar bli dags att packa ihop trunken. Har jag gjort det jag ville? Vad mer ska göras? Jag har en lista på saker att göra. Men vad hjälper det, när jag inte vill gå upp.
Jag är uppe med tuppen. Går upp innan klockan ringer dessutom. Idag kommer en man från en fönsterfirma och ska titta på sovrumsfönstret och ge kostnadsförslag på vad det kostar att byta ut det. Trots att jag älskar mina fönster med sina innanfönster och dragna glas, är fönstret i sovrummet i såpass dåligt skick att jag inte kan njuta av det längre. Bara på sommaren fungerar det bra. Men jag bor ju här alla årstider och vill inte se det fara illa med ständig imma mellan rutorna. Men vad kan det kosta och till vilket besvär kan det bytas? Jag vill veta så att jag kan ta ställning. Hoppas det är överkomligt.
Jag dammsuger innan klockan ens är nio. Vad är det med mig? Ja ja… jag vill väl inte visa köket med all kattsand på golvet. Dessutom slog jag sönder två assietter i mitt blått band-porslin igår. Det ligger småflisor av det i halva köket. Bra att jag får undan det. Och så ska jag ju åka hem snart. Bara två dagar kvar här. Städa, städa, städa. Lagom mycket. Livet är mer än städning.
Jag säger bara det: 26.500 kr. Det blir inga nya fönster för det priset. Jag får undersöka saken vidare på andra sätt.
Alltså, även om klockan bara är sju på morgonen, är det lätt att vakna här på landet. Det känns inte konstigt alls. Jag kom hit igår eftermiddag, efter en resa med lite trafik på vägen norrut. Vem vill åka norrut mot kyla och snö mer än jag? Även om det mesta är snöfritt här, finns snön kvar i norrlägen och skugga. Isen ligger kvar på sjö och älv. Små, små knoppar av bellis och scilla är på väg upp.
Jag lyxar till mig och eldar i både element och kamin. Jag öppnar hela huset, även om jag bara ska vara här några dagar. Jag vill njuta av hela mitt hus. Vara i alla rum. Sova i min egen säng uppe i sovrummet.
Årets bekymmer med huset är att garaget behöver nytt tak och sista fasaden, norrgaveln, behöver målas och det ruttna bytas ut, där hästmyrorna antagligen bor kvar. Trist. Fönstret i sovrummet behöver också bli utbytt. Tre stora kostnader. Hur ska jag klara det? Jag vet inte. Jag kan tyvärr inte göra så mycket själv. Och jag behöver hjälp med att skrapa färg och måla, för jag har fortfarande ont i armarna. Bara att komma hit alltså!
Jag är här nu för att få ordning på det hela. Hoppas takläggaren och fönsterfirman kommer. Hantverkaren som kan sätta upp en byggnadsställning, får jag själv gå till.
Idag ska jag åka till stan och handla. Det blir kul att se förändringarna där. Snart kommer tågen köra, det blir enklare att komma på besök då.
Det är både påskafton och födelsedagslördag och utsatt dag för nya barnbarnet att komma. Vi får väl se vad som händer idag då.
Våren kom av sig eller så är det såna här dagar i vanliga fall. Det är bara det att vi glömmer bort det år från år.
Dagen kan räcka till mer än tårta. Men till vad? Har jag städat? Deklarerat? Promenerat? Nej. Får se vad jag vill göra. Skönt att bara vara ledig med.
Och så skrattar jag återigen åt detta, lättroad som jag är:
När jag skulle till jobbet i torsdags, satt jag i tankar om dagen där och glömde svänga av i rondellen. Plötsligt körde jag runt där och sjöng: Här är karusellen, som ska gå till kvällen….
Å, så det kan gå ibland. Fast det är första gången för mig. Jag har varit ordentlig tidigare, men nu är det slut med det! Jag har blivit riktigt SLARVIG!
Det är kanske ingen nyhet, tycker en del, men jag har aldrig varit SÅ HÄR slarvig förut.
Först skulle jag hämta mitt nya pass hos polisen. Men nej, de hade stängt en timme tidigare. Sen skulle jag låna om en bok på biblioteket. Det gick bra. Sen fick jag ett infall att handla, trots att jag egentligen inte behövde. Tomater, bröd, godis och glass. Ska precis ta upp mitt betalkort. Var är det? Hemma? Va?
Jag lägger tillbaka glassen, går hem, letar. Inget kort. Inser att jag måste ha glömt mitt betalkort i en parkeringsautomat på Söder. Så trist!
Nu, efter fyra dagar, är kortet spärrat. Jag ska få ett nytt. Ny kod. Oj oj oj, att behöva minnas nya siffror. Tur att jag hade ett annat kort hemma. Med en kod jag glömmer bort hela tiden. Jag lär mig väl så småningom. Jag behöver ju kunna ta ut pengar.
Det är kallt ute och det snöar emellanåt. Jag ligger kvar i sängen. Har inget särskilt att gå upp till idag och inte heller lockar lördagsstädningen. Men Gud vet att den behöver göras.
Igår kom jag hem proppmätt, efter en jättetrevlig eftermiddag i stan, på Berns salonger. En asiatisk afternoon tea. Lapsang för hela slanten, dumplings och kakabuffé. Mums.
Och idag, vad vill jag göra? Förbereda lite inför skrivandet blir nog bra. Och jag har tittat efter flygtider i höst, jag har anmält mig till handledningsgrupp i Danmark på fem tillfällen. Susa ner på morgonen och komma hem på kvällen. Det kan gå.
Just nu är det handledningen som är viktig. Och att få klienter. Villiga och modiga människor. Var är ni? Jag är i alla fall här och väntar på er! Gå in på hemsidan danagestalt.se och ring! Första samtalet kostar inget.
Kära nån, vart tar tiden vägen? För tre månader sen var det nyårsafton. Och för en stund sen var det tidig morgon. Det är det inte längre. Och snart är det påsklov, bara fyra arbetsdagar kvar. Och sen, vips! är det vår och sommar.
Min bil är hemma igen, reparerad i fronten. Hyrbilen är återlämnad. Jag tog taxi mellan hyrbilsfirman och verkstaden. Taxin löste logistikproblemet. Och jag ska få räkning på en tredjedel av kilometerkostnaden och 450 kr för att ha haft den fina bilen helförsäkrad. Hoppas han som körde in i min bil betalar det. Plus taxin. Han är förvarnad. Han verkar vara en ärlig man. Det är jag tacksam för, att han tog på sig ansvaret ordentligt. Jag har ställt upp med tiden och besväret. Han får betala pengarna för kostnaderna.
Verkstaden fick hålla stånd mot försäkringsbolaget som ville skrota bilen. Synd att jag nyss hade betalat över 12.000 i reparationer på bromsar och ljuddämpare. Jag hade bara fått 30.000 för bilen. Och förlorat resten. Hade jag däremot blivit påbackad för en dryg månad sedan, då hade jag gladeligen tackat ja till 30.000 kr.
Nu har jag en nyreparerad bil, som jag vill sälja. Taxichauffören erbjöd mig 25.000. Och jag vill ha 40.000. Undrar om det kommer gå. Jag har aldrig varit bra på bilaffärer, så chansen är väl liten för det. Och så igen, jag har en bil som förhoppningsvis rullar snällt ett tag till. Tillbaka till ruta ett med andra ord, där jag var före påkörningen för nio dagar sedan.
I eftermiddags regnade det. Kanske nu med. Det är alltid något speciellt med årets första regn. Och just nu har jag det så inuti mig med: Regn ute, regn inne, regn i hjärtat, regn i sinnet.
Ja ja… det får väl finnas såna dagar med. Livet är inte bara sol. Utan regn blir det öken.
Det händer för mycket just nu att ta in. Jag orkar inte med allt. Och det jag vill, blir inte. Jag är känslig för förändringar helt enkelt. Precis som barnen i skolan.
Regn, regn, regn och regn. Låt vara att det regnar och plaskar. Bra att ha ett väder som stämmer överens med mitt inre. Det är helt ok.
Idag vårstädar jag i mina garderober.
Vad ska slängas?
Vad ska ges bort?
Vad ska sparas? Eller tas med upp till Norrland. Där får kläderna ett nytt liv.
Vad ska användas? Vad KAN användas?
Kan jag använda min 30 år gamla kappa från Gudrun Sjödén? Varför inte? Jag kan till och med knäppa den fortfarande. Märkligt! Det mesta har jag vuxit ur annars. Men sentimentaliteten är stor. Många kläder är fortfarande laddade med minnen och kult. En del kan användas till nästa generation barn. Ett lucialinne för 8-åringar till exempel.
Av alla arton långbyxor går åtta att använda. Ytterligare tre när jag går ner fem-tio kilo…. gör jag det? Inte just nu. Och ytterligare tre hamnar på jeansmuseet. Fyra går till klädinsamling.
Men å, vad jag är duktig som klarar av det här själv. Jag har faktiskt tagit bort flera kläder. Jag, som har så svårt för separationer, har tagit ett litet steg i dag, med att rensa och sortera. En annan dag kanske jag tar ett till kliv mot mer oberoende.
Lördagsledig. Och jag städar och får undan en del som legat hela veckan och tagit plats, disken och tvätten till exempel. Jag lyssnar på mina gamla vinyler och skrålar med på Lasse Tennanders Alla är vi barn i början. Jag förundras vilka kloka texter han skrev. Jag minns de flesta på den skivan. Sen är det Pete Seeger som snurrar på skivtallriken. Fin banjo och han är också en textekvilibrist ihop med gungande refränger.
Nu är det sol ute och varmt ute, nästan 12 grader tror jag visst. Men jag har mer att göra innan jag kommer ut. Bara att göra det. På facebook finns en rolig text:
GOOD THINGS COME TO THOSE WHO WAIT.
GOOD THINGS COME TO THOSE WHO WORK THEIR ASSES OFF AND NEVER GIVES UP.
från absolutelymadness.tumbir.com
Ja, den ger mig också energi att städa. Och så lördagsbesöket, lilla Tuva med sina föräldrar och det är en toppenlördag! Hon kan säga farmor nu, pussas och kramas och säga Hej då. Gosunge!
Bilen ska lagas. Delar är beställda. Väntas bli klar i slutet av nästa vecka.
Faktiskt blev jag lättad. Just nu vore det en mardröm att bli av med bilen och inte ha råd att köpa en nyare. Jag vill ju ha en ny bil helst, in my dreams, och som önskning nummer två, en bil som har gått ett par tusen mil ungefär. En som kan räcka länge.
Jag har inte heller någon aning om vilket bilmärke jag vill ha. Nissan Almera som jag har tillverkas inte längre och en av dess efterföljare Note känns inte som något för mig. Micran är för liten.
Jag vill hålla mig till fyra dörrar och en halvkombi. Det passar mig. Inte för liten och inte för stor. Kanske en Volvo då? Då skulle min bror jubla. V50 eller V60? Drömma går ju bra. Just nu är jag mest orolig att krocken kostar mig pengar som jag inte har. Att det tar tid att fixa med resor och telefonsamtal är en sak. Men merkostnader har jag inte plats för.
Ja ha. Nu kör jag en hyrbil. En ganska ny Ford Mondeo. Den har ingen nyckel, men en platta med knappar att trycka på, för att öppna dörrarna, låsa, öppna bensinluckan och något mer. Inne i bilen stoppar man in plattan i ett avlångt fack och trycker på knappen med texten start/stopp. Utan att vrida om en nyckel, startar bilen helt enkelt. Mycket märkligt.
Min egen bil var helt intryckt i fram av en dragkrok. Men vilken kraft har bilen kört in i min egentligen? I en brant nerförsbacke? Jag förstår det inte riktigt.
Nu väntar jag på verkstadens omdöme, går det att laga bilen, lönar det sig? Jag har i alla fall inte råd att köpa en ny bil. Har jag slängt 12000 kr i sjön? Jag måste ju ta hand om min bil och byta bromsar och ljuddämpare. Inte kunde jag väl veta om vad som skulle hända. Trist är det. Jag är ledsen över det här. Känslorna kommer över mig mer och mer. Från chocken i morse och tills nu, det har varit en lång dag, kan jag säga.
Någon har krockat med min parkerade bil inne i stan. Jag har inte sett skadan än. Jag bara klev in i bilen i mörkret och körde hem. Lyssnade på ljudet. Det mullrade om motorn mer än det brukade, det tänkte jag på. Det kopplade jag inte till en påkörning: En som övningskörde backade in i fronten på min bil. Den andra bilen hade en dragkrok som pangade in. Det fick jag veta när jag kom hem. Bilens ägare var ångerfull och ledsen. Jag tröstade. Ingen har blivit skadad. Det är bara plåt. Och besvär.
Och jag som reparerat bilen för 12.000 kr bara i år… Suck! Jag har nog inte kommit ner i känslorna än. Jag gör väl det när jag ser skadan i dagsljuset i morgon. I kväll är det ingen idé att göra något med det hela. Bara hoppas att jag kan köra till jobbet i morgon. Annars kommer jag försent.
