Så har året kommit igång med buller och bång. Inte bara med raketerna som ekade mellan bergen, utan också med årets göranden. Jag trodde att tiden som pensionär skulle bestå av varanden mer, men det har väl inte blivit så än. Kanske senare. Det är omväxlande i alla fall. Praktiska ting ska utföras, en lägenhet sorteras och tömmas, en årsredovisning skrivas, sjukdom besegras och tiden, ja tiden, är ändlig, för en del ändligare än andras. Så gott vi vet.
Det är en press att leva mellan liv och död så tätt inpå. Vad behöver sägas, göras, ordnas med innan? Det är verkligen ingen lätt fråga. Jag känner mig inte klar med det jag vill. Men det är inte heller i mina händer. Det sker det som sker.
Jag blir så arg på besöksförbudet på sjukhusen. Tiden vi kunde vara tillsammans på, är så kort. Och den blir kortare av förbudet. Förbjudet! Stopp! Farligt! Som om det kunde bli värre än vad det är. Det är inte jag som bär på smitta i alla fall. Jag lever så mycket isolerat som det nästan bara går. Det är i mina händer att ta hand om mig.
Mirakler händer också. Att kunna vara i kontakt och uppfatta världen igen, bara efter en dag. Bästa sjukvården då! Att med hela sin kropp kunna visa sin genuina direkta glädje! Att redan få ha tråkigt och vilja åka hem. Toppen! Att kunna ringa mig på telefonen trots allt. Underbart! Änglarnas kraft visar sig!
Tiden är ändlig. Något jag ofta återkommer till, är den här buddhistiska dikten:
Bland de många levande väsen, som syns om morgonen
är det någon, som inte är till att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen, som syns om eftermiddagen
är det någon, som inte är till att finna nästa morgon.
Orden är så smärtsamma, samtidigt som de är så sanna. Så är det bara.
Hoppas att det ännu finns ett stycke tid att leva tillsammans på.
Det är vad jag önskar mig mest av allt just nu.
