Jag var på Ikea idag, för jag behövde köpa en ny bänkskiva till köket. Alldeles för stort och tungt för mig, såg jag ganska direkt. 28 kg. Suck! Så var det två unga män där i närheten och jag vågade be dem om hjälp att lasta skivan på vagnen. Toppensnällt! De sa att man inte skulle köpa kök själv… Så rätt, ja, det är en utmaning att vara själv. Dessutom att våga köpa tungt med ett nyligen plågsamt ryggskott.
Jag sa att nu ska jag bara få in den i bilen… ”Du får be någon annan om hjälp där” sa den ena. Jag tänkte att det nog skulle gå bra med hjälp av de fysikaliska lagarna.

Kom ut till parkeringen. Började ställa in sätena, så den skulle få plats. Döm om min förvåning när den ene mannen, Niklas, plötsligt stod vid bilen intill, våra bilar stod jämte varandra där. Hahahaha! Det var som ett mysterium. HUR kunde universum vara så i läge för mig?
Tusen tack till Niklas och hans vän. Jag är verkligen tacksam för er hjälp, både bland lagerhyllorna och på parkeringen. Vänligt, snällt och rart. Goda människor är ni.

Drömmar kan ju vara mycket, drömmen om det som ännu inte är, det som jag önskar skulle bli eller helt enkelt de nattliga äventyren jag drömmer om på natten.

Just nu är det livlig verksamhet i mina nattliga drömmar. Intensivt och känslosamt. Jag drömmer om skolan. Vad är det jag bearbetar egentligen? Det är möjligen kroppens sätt att få syn på oron som jag går och bär på. Tänk om det bara är på låtsas som jag har slutat arbeta? Tänk om det verkligen är så att jag ska vara på skolan på onsdag? Att jag bara har tre lediga dagar kvar av semestern?

Inatt var jag på skolan, en av de första dagarna på terminen. Jag minns inte vad jag gör, men jag är trött och klockan närmar sig 13. Något i mig vet att något är fel, men jag kan inte komma på vad. Ingen säger något. Plötsligt inser jag att jag gjort fel. Jag har gått till ett jobb som jag inte längre har. Jag får gå hem och jag behöver inte be om lov heller. Jag känner mig lättad. Och lite dum. Generad. Vem är jag egentligen som tror att jag skulle vara där?
Kanske var det bara min skugga som var där, eftersom ingen sagt något och jag verkade ju inte synas. Ja, det får jag inget svar på.
I verkligheten är jag arbetslös på onsdag. Verkligen utan arbete. När hände väl det senast? När var jag 64:8 år senast? Imorgon! I september får jag min första pensionsutbetalning. Det blir annorlunda. På vilket sätt förstår jag verkligen inte ännu. Hoppas det blir bra ändå.

Jag går omkring som en främling, i det som verkar vara mitt hem.

Är det verkligen jag som bor här?
Är det här jag vill bo?
Jag har ingen anledning att klaga, jag är egentligen lyckligt lottad.
Men jag bor inte här. Bara mina saker finns här.
Eller är det sakerna som är fel? För mycket? För trist? För lite? För fel?

Vad behöver jag göra för att finna min plats?
En behovsinventering?

Jag känner mig som resterna. Resterna av det som var.
Över. Bränd. Förbränd.
Ur askan stiger… vad?

bcd 20210802