Men vad sjutton…

Sitter här och tänker och tänker. Inte sjutton kommer jag fram till något, fast jag gärna ville. Kroppen är gammal. Men inuti ung som sjutton eller tjugosju. Det känns väl igen? Jojo…

En elev i skolan tycker det är konstigt att jag vill bli pensionär. Jag sa att jag är gammal nu och inte vill dö i skolan medan jag arbetar. Han tänkte en stund. Frågade sedan vad mina sista ord skulle bli. Jag blev ställd och vände tillbaka frågan till honom. Vad skulle dina sista ord bli? Han svarade då att han trodde att mina sista ord skulle bli:
”Vad glad jag är för att jag lärt barn i skolan att läsa”.
Vilken klok ung man! Tio år och redan en sån filosof. Kanske får han rätt.

Nå. Dagarna ska gå innan det blir vår. Innan det blir lov. Innan jag börjar på rehabgymmet igen. Innan jag om sjutton dagar ska få en behandling med dopp. Nej dropp! Innan jag får vaccin mot covid-19. Innan balkongen blir borttagen. Innan den nya balkongen kommer på plats. Innan jag om etthundrasjutton dagar blir pensionär. Innan… ja, en massa dagar innan.
Har skrivit en lista med “Roliga saker att se fram emot under våren”. Inget av det har ännu hänt… hahaha… redan det är ju ganska roligt!
Jag inser såklart att det finns ett NU mitt i det hela. Men jag hittar inte riktigt till det. Jag lever så mycket i framtiden. Det som är nu, är mest en transportsträcka.

Att leva i nuet vore lättare om jag hade trädgården utanför mitt fönster. Om jag bara kunde gå de fem stegen ut. Om jag hade nära till mina blommor och hammock. Om jag levde ett liv utan krav. Om jag skulle sitta i skogen och plocka bär. Om bara…

Bara då? Hm…. Nja. Jag kan väl njuta av en kopp te en stund. En god chokladbit i fem sekunder. En tur på skridskoisen med bra glid. En upptäckt på släktforskningssidan. Ett mejl från en nyfunnen syssling någonstans i USA. Ett telefonsamtal med en god vän. Jodå. Jag kan njuta det. Men det blir snabbt tomt och trist igen. Och då kommer framtiden tillbaka som ett brev på posten. Förr var det tankarna på det förflutna som skvalpade omkring. Det kan jag numera lämna åt sitt öde, lättare och lättare.

En rolig sak hände för ett par dagar sedan. En DNA-släkting hörde av sig efter två års väntan. Från USA, Texas. Meaghan. Hon var glad att få kontakt med mig. Hennes farfar föddes i Karlsmyran 1892. Han hette Gustav Edvard. Hon berättade att hennes farfar hade sagt att han gett sig av hemifrån som 15-16-åring. Tagit sig till en båt som skulle till New York. Gått ombord som fripassagerare. Blivit upptäckt. Fått arbeta sig över Atlanten. Kommit fram luspank, men kunnat köpa sig ett äpple, trodde han, fast det visst var en tomat.
Vore det mig han berättat det för, skulle jag nog bli misstänksam nu. Han borde väl ha vetat hur ett äpple såg ut. Eller växte det inga äpplen i Ångermanland på den tiden? Nå, han åt tomaten fast han tyckte den smakade illa. Sedan såg myndigheterna till att han fått resa till Minnesota. Där levde han sedan till 1966.

Nå, jag blev inspirerad och letade då i kyrkböckerna från Graninge. Hm…. han var med på husförhör 1908. Och han arbetade någonstans sen. Och 1 november 1910 reste han iväg till… Kanada. Jodå, det stod i boken. Jodå, han var 18 år. Och i fartygsloggen står det att han hade både biljett och 30 dollar. Och han kom till Halifax, Nova Scotia, Kanada. Ingen annanstans. Aj aj, sicken otur att bli avslöjad nu!

Han hade kanske inte heller förmågan att leva i nuet. Han drömde om ett bättre liv någon annanstans, för att kunna berätta roligare och mer dramatiska historier, precis som jag drömmer om att bli pensionär och möta Friheten vare sig det blir i Lugnvik, Danmark, Tyskland eller USA. Och hoppas jag kommer kunna leva livets glada dagar ett tag sen. Eller det blir som det blir. Antagligen. Kanske inte alls så. Eller så mycket bättre? Vem vet? Och i nuet? Andas. In. Ut. Andas. Andas. Där finner jag ro.

Dana Jergefelt 2021 02 20

Nu.

Nu är de igång att såga ner balkongerna. Här är en bild från första huset. Det låter en del. Sågen är vattenkyld och i kylan kunde de inte köra maskinen, för då hade det blivit livsfarlig, då vattnet skulle frysa och bli en iskana, fick jag veta när jag pratade med en byggare. Säkerheten går först såklart! Balkongerna kommer!
Jag mäter upp hur stort det möjligen kommer bli. Stort som bara den! Hur stort anar jag bara än så länge.

beskrivning

Mitt behov av att skriva.

Inte vet jag, men jag skriver nog för lite just nu. Jo men, då vet jag ju!
Mejlade till en producent på radion om att ett ord var felstavat. Men jag stavar ju ockspå fel ibland. Se där! Det är tangentbordet som inte räcker till eller mina fingrar som lägger till något emellanåt.

beskrivning

Det är ju jag i ett nötskal! Nå, ibland är det en välsignelse att kunna stava och ibland inte. Jag märker att jag tvekar mer numera. Är det min hjärna som inte fungerar som förr? Min syn? Min motorik? Jag får läsa igenom en text flera gånger innan jag hittat rätt oftare än förr. Och att hitta rätt utryck för något. Av och an. Glädje och sorg. Eller heter det sorg och glädje? Eller båda?
Jag vet inte längre. Det som var så självklart förr är inte det längre.
Och alla ljuden och lukterna som fyller. Vad är det med mig egentligen? Är det inte ok att ha en granne som knackar tio gånger om dagen med en mortel? Jag står inte ut!
Och badrummet som luktar unket? Hantverkarna känner inget och då måste ju de ha rätt. Det luktar inget särskilt i duschrummet däremot och jag har samma näsa med mig dit.
Jag är alltså petig! Det lilla blir det stora. Det tyder ju på något i alla fall. Att jag inte mår bra, brukar svar nummer ett vara. Att jag är känslig, är svar nummer två.
So be it! Jag mår inte bra och jag är känslig.
Men ändå… jag tycker inte om ljud som upprepas flera gånger om dagen. Till och med på natten. Jag tycker att badrummet ska vara som det var före sista sommaren. Oluktbart. Går det att säga så? Ja. Frågan är om jag blir förstådd… hm…

beskrivning

Idag fick jag tanken när jag var i köket: Somna inte som ovänner… bra påminnelse en Alla Hjärtans Dag. Det är redan kört för mig. Jag har somnat själv i många år nu. Bara ovän med mig själv då ibland. Konstigt att åren går så fort. Om jag skulle göra om den meningen till något annat skulle det bli: Somna inte med en otorkad diskbänk… det skulle vara skönt att vakna till en blank ny dag med en ren diskbänk.
En ny dag. En ny vit duk att måla på. Börja om från början. Göra om, göra rätt. Och orka mera. Orka vara i dagen. Komma ner till skridskoisen utan svårigheter. Ha överskott, inte ett underskott. Vara i dagen med glädje och nyfikenhet. Vara i kroppen med tillfredsställelse över att ha den och kunna det jag kan. Stava eller inte stava, det är frågan. Torka av eller inte torka av? Höra eller inte höra? Stänga av eller inte stänga av. To be or not to be…

beskrivning

Här är ett stavningsspel jag gjorde i fredags i skolan. Det är inte klart än. Pappret ska bli slätt. Är det rätt ord att börja med? Går inte att skriva sur och surt i alla fall, då passar det inte in i regeln med uppevokaler. Alla dessa regler… alltid finns det undantag.

Den här bilden måste ju bara vara med här. Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att dessa saker skulle stå i färgcirkelrad, i väntan på att få arbeta med balkongerna. Men jo!
PS! Stavfelet i rubriken på radion blev rättat inom en halvtimme! Vilken bra public service vi har! Vad det nu kan heta på svenska…

beskrivning

Så måste ju det här med också! Tur i spel, just idag! Bitter? Njä… 22 kr är ju som plåster på såren!

beskrivning

Balkongtömning.

Nu är det dags för balkongrenovering. Äntligen. Två-tre år senare än planerat.
Och kanske är det redan försenat denna gång med, för det är minusgrader ute och kanske kan man inte arbeta säkert då med att ta bort balkongerna. Klart det måste vara säkert!

beskrivning

Nu är i alla fall balkongen tom, sånär som på en blomkruka som ska få en vinterplats idag någon annanstans i kyla. Den skulle få en chock om jag tog in den i värmen direkt.
Fem mattor ska tvättas, en kvar, sen till ett förråd. Tvåsitssoffan, en fåtölj och ett bord är i vardagsrummet. Ett litet bord ska stå framför balkongdörren. Stenar, snäckor, krukor har ännu inte funnit sina platser. Det kommer. Kanske under en säng eller soffa.
Jag har ännu inte slängt något. “Kan vara bra att ha”… tänker jag.

beskrivning

Den smala, sunkiga, utdömda balkongen ska ersättas med en bredare, ny och fräsch inglasad balkong, där jag faktiskt med enkla handgrepp kan putsa glasen. Det kunde jag inte med den som är nu. Två gånger på tre år har jag, med risk för att falla ner, nödtorftigt torkat av glasen bäst jag kunde. Ständigt en dimma i Lützen-känsla där. Slut med det sen! Härligt!

beskrivning

Huset är byggt 1964. Vad mer kan behöva bytas ut? Fönster? Å, låt mig slippa det! De härligt stora fönstren här, ska inte bytas till små, fula plastfönster, som där jag bodde tidigare. Nu kan jag sitta och titta ut i naturen och njuta både ljuset, naturen och skymningen.
Äntligen efter tre år här, kan jag se vad bra jag har det här. Det tog sin tid.
Och på tal om tid, om fyra månader och tio dagar går jag ut i livet som en fri pensionär. Och jag är med i fas 2-vaccineringen, när den nu sätter igång. Jag håller mig undan från andra så gott jag kan. Jag ska också få behandling för ännu en biverkning av medicin. Och det är jag tacksam för att det blev upptäckt att jag behöver. Det tog sin tid att hitta. Hoppas jag slipper biverkningar av nästa behandling. Konstigt att det är så mycket som kan gå fel. Livet kan gå fel. Allt kan gå fel.

beskrivning

Något som helt överraskande blev rätt var en vetskap att mina samedockor faktiskt blev givna till mig under mitt första levnadsår. Det hade jag ingen aning om. Pappa gav bort dem till min skola, när jag var 10 år. Jag fick tillbaka dem när jag var 23. Fast då saknades kvinnans hätta och sjalnål. Och så fick jag en skriftlig information igår att jag fått dem från min farmor. De ÄR faktiskt mina. Skurna av en gammal tant i Kiruna under 1940-talet. Köpta på en auktion av farmor och farfar. Givna till mig 1957. Fantastiskt roligt att få veta det NU! Önskar jag kunde tacka min farmor ordentligt i efterskott. Hon kanske ser mig nu. Hoppas det. Jag får fortsätta att vara väktare av dockorna. Förvaltare. Bra det!