Vaknar till en ledig helg och har en lättnad i mig. Skönt att slippa vara president och vice president och ha fyra år av krävande arbete framför sig. Puh!
Undrar om man kan ha en identitetskris vid min ålder? Tror det. Ska fråga vänner som varit pensionärer länge. Hur kändes det för dem innan de tog steget ut till friheten?
Tiden masar sig fram. Hasar. Drar sig, med långsamheten i sig. Inte var det så här det skulle vara, tänker jag. Om jag nu hade vetat hur det skulle varit, innan nu.
Allt är inte svart-vitt skulle någon kanske säga, men ibland är det så. På och av. Fort och långsamt. Plus och minus.
Pandemi och ensamhet. Både hemma och i skolan. Drar mig undan för att se så få som möjligt. Går med munskydd i offentliga lokaler, utom i mitt arbetsrum med eleverna. När kramade jag någon sist, varmt, gott och länge? När fikade jag med någon vän eller familj senast, utan att vara orolig för att smitta andra eller bli smittad? Det var länge, länge sen.
Och jag är inte ensam om att ha det så. Vi är många ensamlevande, på gott och ont.
Jag hinner fundera på meningen med livet. Om arbetet har fyllt i så många år, vad blir viktigt sen? Att det är roligt att i perioder i alla fall släktforska är en mening. Men sen? Det som gav mening tidigare, kan jag inte mer. Kroppen säger nej. Att hitta mening med att träna, blir en utmaning för framtiden. En viktig beståndsdel från nu och framöver. Jag trodde väl aldrig att jag skulle ha det som en utmaning och behov. Men nu är det så.
Så träning blir till en mening, plikt eller behov eller vad? Allt.
Jag behöver tid att träna. Ork att träna. Vilja att träna.
Fina ord från Rumi Hugs, de har jag inte sett tidigare, undrar i vilken kontext de står i från början? Får hålla utkik efter det. Det ger en mening, att få veta mer.
Play on, my Beloved.
Let me not miss one note
of your melody
nor one beat of your heart.
Rumi
Tänk om jag hade en kristallkula och kunde se in i framtiden? Kanske min glitterkula kan ge ett svar? Den säger i alla fall: ”Snart får du en ny och större balkong!”
