En bild av mig? En bild av dig? Vem är jag bakom fotot? Vem är du?

Jag letar efter en ny bild att sätta in på min presentation på Linkedin. Letar och letar. Vad är det för svårt att välja? Jättesvårt. Alltid är det något som inte känns rätt och jag liknar inte mig själv någonstans, som jag själv tycker att jag ser ut. Eller så har jag keps och solglasögon. Eller vill jag visa upp mitt yttre i kläderna, visa årstiden eller är bakgrunden det viktiga? Glad eller allvarlig? Visa tänderna eller inte? Mig på en mulåsna? Bergen i Imlil? Eller när jag solar på klipporna? Ute på äventyr? Eller som man såg ut som liten? Natur eller en känsla? Bara inte när jag är sjuk och svag eller ser konstig ut eller blundar. Och såna bilder finns det många.

En del byter aldrig foto. Det är ett säkert kort mot åldrandets avslöjande. Andra visar sig inte alls, utan har natur eller djur på sin presentation.
Bilden ska kanske i ett jobbsammanhang ge en bild av vem jag är. Särskilt på Linkedin. Ser jag ut som en du kan öppna ditt hjärta inför och som inger förtroende? Klart att det är viktigt.
Jag hoppas att det är i mötet på riktigt som det märks. En bild är bara en bild av en halv sekund i livet. En utvald bild av alla som finns.

Nu är vi mitt i värmebölja med temperaturer runt och över 30°C. Det är varmt. Blir kanske 33 på söndag. Då stannar jag inne.
Här går dagarna sin stilla gång. Men båtmotorn fungerar bara ibland. Det är trist. Vågar mig inte ut på någon längre tur då. Bara så jag kan ro hem utifall att. Den behöver en service. Precis som jag. Frågan är bara om gammal kan göras bättre. Hm…
Eller ska jag köpa en ny båtmotor? Jag kan inte köpa mig en ny kropp dock. Jag är glad så länge jag kan komma i och ur båten. Blåmärken har jag. Både på magen och benen.

Jag åker till min favoritstrand vid älven. I år är det mycket frigolit som sönderdelas till små, små kulor. Önskar jag hade en liten frigolitdammsugare, batteridriven då, som kan sortera bort sanden. Nu tar jag de bitar jag kan. Två stora påsar uppplockade hittills. Och nylonband och nylonrep. De skräpar verkligen ner. Jag plockar upp, som tack för alla fina bad och naturupoplevelser jag får där.
Doppar mig på grunt vatten eftersom jag inte vågar simma ut utan badvakt. Benet vill inte simma. Kan simma ryggsim, men det är dumt att chansa på djupare vatten. Kanske med flytvästen på då.

Igår var det stilla på älven, jag fick ro ut och det var som att meditera samtidigt i stillheten. Tillbaka kämpade jag med att dra igårng snurran och poff, så gick det, med starten på högsta fast. Då gäller det att vara beredd att sitta ner i farten. Den kanske har fått lite luft i ledningarna efter att jag tog den till verkstad och fick nytt tändstift. Men något mer fel är det nog. Vad kostar en ny? 7000 eller 9000? Hm… Bara att betala för säkerhet. Det blev i alla fall en fin tur tillbaka med en motor som gick bra efter en stund. Så skulle det ju alltid vara.

text: Beppe Wolgers
musik: Lars Färnlöf

Jag vet att det inte är jul, inte dags att skriva önskelistor heller. Och det är en sorglig dag med flygkrasch och det är en dag att önska mer än tröst till de drabbade familjerna.
Jag åkte förbi Umeå flygplats norrut i tisdags och söderut igår. Så fort livet kan ändras, på bara några sekunder.

Jag är tacksam för att jag reste och kom välbehållen fram både till Harads, Luleå och tillbaka till Ångermanland.
Jag är tacksam för att jag kunde vara med på min fasters begravning på en mycket vacker plats.
Jag är tacksam för att mina barnbarn finns och jag har pratat med dem båda idag.
Jag är tacksam för att jag har ett fint hus, vill inte ha något annat egentligen. Fast det är långt att resa hit. Det är jag inte tacksam för.
Jag är tacksam för att jag har mat att äta varje dag. I bästa fall orkar jag laga maten också.
Jag är tacksam för att… hm… jag gjort mina sånger och ska spela in dem mer till hösten.
Jag är tacksam för att jag lärde känna mannen som blev min inspiration och livsguide på en del av vägen. Jag är inte tacksam för att vi inte längre har kontakt. Det är en stor sorg, en livslång sorg i värsta fall. Konstigt att den kreativiteten som växte blev som en del av mitt livsverk. Vad skulle jag annars ha gjort kan jag undra? Vad skulle kunnat ha väckt min skapande ådra? Där finns inga svar.

Sen finns annat jag skulle önska var annorlunda. Men nu får det vara nog skrivet för idag.

Nu är fjärde filmen klar att tittas och lyssnas på. Jag har tittat igenom många bilder idag för att hitta de rätta. Ju fler, desto svårare att välja. Mitt ledord för dagen har varit Good enough för mer än så har jag inget behov av att vara just nu. Bara glad att ta mig igenom dagen och vara tacksam för att jag kan göra sånt här.
Tack för att han och inspirationen till sången kom, tack för melodin som jag älskar högt, tack för alla bilder jag har att välja på och tekniken att få ihop allt. Det är lättare nu än det var förr. Och jag provar mig fram som jag brukar.
Hoppas du tycker om den. Nu är det dags för vila. Nu nu nu!

Nu är tredje filmen klar, med sången Och kanske är det natt. Inspelad förra året tror jag det var. Eller var det året innan? Eller 2016? Jo. Vart tar tiden vägen? Då har tre höstar gått sedan dess och den fjärde är på ingång efter sommaren.
Jag lär mig mer och mer hur jag kan göra film på iMovie. Det är riktigt roligt faktiskt. Så länge som jag har lusten. Jag kan ju tröttna med.
Här är den i alla fall.

Mår bäst av att vara i någon rörelse. Be a do, do, doer.
Planera. Göra. Tillfredsställa en nöjdhet.

Vad är stillhet? Vad är tystnad? Be a be, be, beer.

De öppnar sorg-dörren.
Saknads-fönstret.
Känna efter-ontet.
Längtansfjärilen kommer flygande in och stannar ett tag.
Släpper ut den.
Stänger fönstret och dörren.
Har bara ont. Det räcker så.