När jag sitter på en stenbänk, är det som om jag och stenbänken blir ett. Jag önskar mig verkligen en till mitt nya hus, var det nu blir.
Jag har äntligen fått en behandlingsplan till mina ömma ben och det är ju jätteskönt att komma vidare på den vägen. Det blir att träna morgon, middag, kväll och verkligen göra mina övningar för ömma knän. Jag fick en riktig chock av att inte kunna lyfta på vänster ben. Jag fick ligga på rygg på en bänk hos fysioterapeuten och lyfta först höger ben och det gick fint. Men sen med vänster ben, var det som att ha en förlamning, ett stenben, stumt och tungt. Kunde inte med viljan rubba benet. Rent läskigt faktiskt.
Jag ska få varmvattenträning också i en bassäng. Bra som smärtlindring och mjuk form för träning.
Nu går startskottet! Och så iväg! Lunka, gå, löp! Det vore fint att nå så långt. Eller klättra i träd. Eller komma i båten utan alltför mycket svärord. Och komma ur.
Bli starkare och gladare. Komma vidare med livet. Mot sommar och semester. Det vore fint.

Jag älskar den här sången. Idag fick jag tanken att den inte bara är en kärlekssång till en man, utan också är en kärleksförklaring till det barn vi en gång var och till livet vi en gång ska lämna.

Until it’s time for you to go
You’re not a dream, you’re not an angel
You’re a man
I’m not a queen, I’m a woman
Take my hand

We’ll make a space in the lives
That we’d planned
And here we’ll stay
Until it’s time for you to go

Yes we’re different worlds apart
We’re not the same
We laughed and played
At the start like in a game

You could’ve stayed outside my heart
But in you came
And here you’ll stay
Until it’s time for you to go

Don’t ask why
Don’t ask how
Don’t ask forever
Love me now

This love of mine had no beginning
It has no end
I was an oak, now I’m a willow
Now I can bend

And though I’ll never
In my life see you again
Still I’ll stay
Until it’s time for you to go

Don’t ask why
Don’t ask how
Don’t ask forever
Love me now

You’re not a dream, you’re not an angel
You’re a man
I’m not a queen, I’m a woman
Take my hand

We’ll make a space in the lives
That we’d planned
And here we’ll stay
Until it’s time for you to go

Buffy Sainte Marie

Livet är som en transportsträcka just nu. I alla fall emellanåt. Mestadels. Från A-B. Eller från D-F. Från sängen till soffan. Från morgon till kväll. Från måndag till fredag. Från nu till sommarlov. Eller från livet till döden. Från första pillret till sista. Eller från de sista åren som lönearbetare till pensionär. Både en väg att gå och en tid att passera.
Jag är så trött att vara på denna väg.
Och ibland har jag inte ork att flytta på en sak från ett rum till ett annat. Även om det bara tar några sekunder. Ändå ska jag arbeta lång tid till. Jag förstår inte det.
Ja, var är lusten, energin, viljan och orken? Borta!
Här är bara tröttheten, ledvärken, saknaden. Tomheten ekar. Bara att stå ut ett tag till. Rätt var det är kanske det händer något. Benen bär. Smärtan går över. Lusten och energin vaknar och allt blir bra igen.

Jag har många saker att fundera på inför resten av mitt liv.
– Hur länge vill och behöver jag lönearbeta och ha en fast tjänst?
– Kommer jag vara frisk nog för att kunna välja det liv jag önskar mig?

Vissa saker vet jag.
– Jag kommer inte gå i pension före 63. Men senast i januari 2022.
– Jag vet att jag vill bo och vara fri i Danmark ett år.
– Jag vet att jag vill bo i mitt älskade hus i Ångermanland ett år minst, i frihet från krav.
– Jag vet att jag vill flytta från lägenheten och bo i ett hus. Men är det innan jag slutar jobba? Och var ligger det huset? I Södermanland eller Småland? Eller någon annanstans?

Jag har att välja på. Men hur vet jag att det är det jag vill välja? Jag hoppas att det kommer att kännas i kroppen. Vissheten. Längtan. Tryggheten. Ron. Utrymmet. Tomten.
I någon känsla av att komma HEM.

Så mycket oklart. Inget lugn. Ingen ro.
Lite spänning inför besluten med. Inget kommer hända från en dag till nästa. Bara att jobba på, dag efter dag, månad efter månad. Små steg framåt. Till slut är jag där någonstans, vid det ena eller det andra eller det tredje.

Jag vaknade med en dröm i fullt minne och ju mer jag tänkte på den, desto mer kom fram. Så vara i lördagen i en dröm? Varför inte! Jag har en tanke om att kunna göra något annat när jag slutar i skolan. Varför inte söka in till sköterskeskolan? Därav drömmen kan jag tro.

”Jag arbetat extra som sjuksköterska på ett ställe med äldre människor. Det är väldigt roligt där. Vi ska spela teater med de boende. Jag tänker att jag kanske kan lära mig en av rollerna utifall att jag behövs. Det är fullt ös, mycket att hålla reda på. Så blir jag inkallad till chefen. Han erbjuder mig ett heltidsjobb där. Jag blir väldigt frestad men säger att jag inte kan ta det, för jag behöver min lön som jag har nu. Som sköterska tjänar jag inte så bra. Men han säger att jag får det jag vill ha, för jag är så bra!
Sen är jag på tåget. Reser med några av arbetskamraterna från skolan. Vaktis är med. Han är så himla trevlig. Jag kramar om honom och frågar om han är gift. Nej. Sambo? Nej? Då blir jag rädd. Hade tyckt det var bättre att han var upptagen.”

Så det var en händelserik natt i drömmarnas värld. Och nu till verkligheten. Om det nu är det. Kanske är det en dröm det med?