Morgontankar innan jag går upp, tänker att jag gillar det operfekta, det som ännu inte fått form, det som väntar på något, precis som jag gör hela tiden. Så lyssnar jag på Leonard Cohen och han sjunger ord som Rumi också har diktat om:
”There is a crack in everything. That’s how the light gets in.” Cohen
“The wound is the place where the light enters you.” Rumi
Kanske är det en del i det hela.
Jag lyssnade igår på en intervju med skådespelerskan Ghita Nörby. Hon var arg och inte lättsam att vara med, för intervjuaren. Och jag kan gott förstå varför det blev så fel. Jag kan däremot inte riktigt förstå att intervjun sändes. Det var kanske hämnden?
Det handlar om skuggsidan kanske, det som vi alla har och som så få vågar släppa fram, av rädsla för att inte bli omtyckt eller nåt.
Nå, Ghita vågade. Och jag har mina skuggsidor, som är en del i det ohela. Där ljuset kan komma in. Där tanken om hur vackert eller bra något kan vara eller bli, är i vardande. Det är som ljuset i röran jag ser. Och när det är helt och perfekt, ser jag inte ljuset längre.
Konstigt. Det här ger en mening för mig. Därför tycker jag om gamla, trasiga hus. Jag tycker om röran, innan det blir klart. Jag tycker om när människor vågar visa skuggan. För då kan jag se ljuset i dem och i mig själv. Rörelsen till det hela, det blir meningen.