Litet bo jag sätta vill.

Litet bo jag sätta vill
Text: Elias Sehlstedt Musik: Alice Tegnér

Litet bo jag sätta vill
Gård med trädgårdstäppa till
Liten åker till att grava
Vill jag uppå landet hava
Huset utan vank och brist
Fyra rum och förstukvist.

Ladugården lagom stor
Åtta får och fyra kor
Gris i stian, häst i stallet
Liten kvarn vid vattenfallet
Och vid bryggan ner vid strand
Liten båt att ro ibland.

Frun bör vara, hör ni det
Mera magerlagd än fet
Glad och vänlig, from i seder
Nådigt jag mig undanbeder
En, som schaffsar utan ro
Ut och in på kippad sko.

Vad skall mer jag hitta på?
Litet bokskåp i en vrå
Mor om kvälla iordningställer
Aftonvard och läsning, eller
Sitter mor och jag i lag
Liten visa sjunger jag.

Trevnad skall bli vardagsgäst
Lögn och skvaller blir vår pest
Öppen sanning föra ordet
Varmt i hjärtat, gott på bordet
Dörren, öppen för var vän
Stängs för flärdfull blott igen.

Sådant bo jag sätta vill
Bums – när kassan räcker till
Men hur skall väl kassan ökas
I vad värv skall lyckan sökas?
Kanske sitter hon uti
Något utländskt lotteri?

Inte helt och hållet.

Morgontankar innan jag går upp, tänker att jag gillar det operfekta, det som ännu inte fått form, det som väntar på något, precis som jag gör hela tiden. Så lyssnar jag på Leonard Cohen och han sjunger ord som Rumi också har diktat om:
“There is a crack in everything. That’s where the light gets in.” Cohen
“The wound is the place where the light enters you.” Rumi
Kanske är det en del i det hela.
Jag lyssnade igår på en intervju med skådespelerskan Ghita Nörby. Hon var arg och inte lättsam att vara med, för intervjuaren. Och jag kan gott förstå varför det blev så fel. Jag kan däremot inte riktigt förstå att intervjun sändes. Det var kanske hämnden?
Det handlar om skuggsidan kanske, det som vi alla har och som så få vågar släppa fram, av rädsla för att inte bli omtyckt eller nåt.
Nå, Ghita vågade. Och jag har mina skuggsidor, som är en del i det ohela. Där ljuset kan komma in. Där tanken om hur vackert eller bra något kan vara eller bli, är i vardande. Det är som ljuset i röran jag ser. Och när det är helt och perfekt, ser jag inte ljuset längre.
Konstigt. Det här ger en mening för mig. Därför tycker jag om gamla, trasiga hus. Jag tycker om röran, innan det blir klart. Jag tycker om när människor vågar visa skuggan. För då kan jag se ljuset i dem och i mig själv. Rörelsen till det hela, det blir meningen.

Ny hemsida på gång.

Här är en länk till min nya gestalthemsida.

Jag har äntligen börjat komma igång med den nya upplagan av danagestalthemsidan. Det är roligt att välja ut nya bilder, att flytta över texter från facebook till hemsidan. Jag behöver inte skriva nytt på flera år sen… haha…
Nej, jag jobbar inte mindre än. Det får jag se mig om i månen efter. Eller om tre år. Nå, tiden går väl och jag har hål att stoppa lönen i. Har inte råd att leva som pensionär redan nu. Det kommer nog sen då. Bättre dagar. Friare dagar. Lättare dagar. Tills dess kan jag släktforska och göra om hemsidan och se hur skjutväggen i hallen växa fram. Klar i morgon. Den är överväldigande hög och jag känner mig så liten. Och med den danska flaggan på. Tänk att jag fick som jag ville där, med dansktillverkade dörrar. Tur det!
Och härligt med en snäll hantverkare, som ska jobba här hela veckan och måla om tak, tapetsera, snickra lite och kakla. När jag inte klarar av det själv. Jag har fullt upp att ta hand om mig och jobba. Sånt är livet just nu.

beskrivning