Att ringa en vän.

Visst är det konstigt att vi har slutat att ringa till varandra. Omärkligt och högst märkbart har det skett något i våra relationer och kontaktsätt.
Förr hade vi en telefon hemma. I den svarade den som var närmast. Så fick man sig en pratstund med den personen innan man gick in på sitt ärende. Jag pratade ofta med min systers sambo och löste världsproblemen, innan jag bad om att få prata med min syster. Vi pratade med vännernas barn, så fort de blev stora nog att få svara i telefonen. Det var ofta olika som svarade, vi behövde vara artiga och tydliga med vem det var som ringde och svarade. Jag minns att vi fick öva på samtal i skolan.
– Fors. (Eller så rabblade vi telefonnumret)
– Ja, hallå, jag heter Kalle. Jag skulle vilja prata med X.
Min pappa svarade alltid: “05 33” med ett visst tonfall. Då visste jag att jag kommit rätt.

Och sedan började mobiltelefonerna att komma. En del hade, andra inte. Vi svarade oftast med namn då med, men numret var för långt och svårt att rabbla.
Sedan hade alla en fast telefon och fler hade mobil.
Sedan hade vi både fasta telefoner och mobiler. Utifall att någon skulle ringa medan vi var ute.
Sedan tog några bort sina fasta telefoner. Telefonnumren glömdes bort mer och mer.
Sedan tog de flesta bort sina fasta telefoner.
Nu har väldigt få fasta telefoner. Inte heller jag har en fast telefon. Men telefonjacket finns kvar.
Jag har kvar en gammal telefon med snurrskiva i skolan. Till barnen att leka med. Det är en rejäl lur att hålla i. Barnen vet inte hur man gör, hur man slår numret med fingret i hålen. De vet inte att man skulle slå ett särskilt nummer. Att det fanns en telefonkatalog att leta nummer i. Så mycket har förändrats på så få år.

Och nu? Nu ringer vi inte upp någon direkt vi har en lust att prata med någon. Om det inte är en myndighet eller bank eller liknande. Sällan ringer vi en vän direkt lusten faller på. Nej, vi skickar ett sms.
“Prata nu?”
“Kan jag ringa dig ikväll?”
Som om vi vore rädda att störa varandra. Som om vi inte vill höra att vi kan höras senare, just nu äter jag. (Vi svarade alltid ändå!)
Nu, om jag ringer mina närmaste, så svarar de helt enkelt inte i telefonen om de gör annat, äter eller ser en film. Pratandet kommer inte i första taget. Nyfikenheten att svara finns inte. Barnen jag träffar är ofta nyfikna på vilken telefon jag har. Inget annat betyder något. Och det pratar vi vuxna också om, när vi ses. Vi pratar OM telefoner.

Möjligheten att knyta an försvinner. Vem är jag som inte får svar? Vill ingen prata med mig? Existentiella frågor uppstår på vägen till ett spontansamtal, eller Lustsamtal. Närhetssamtal. Är du där?-samtal. Vill du leka-samtal. Jag saknar dig-samtal. Följer du med ut på promenad?-samtal. Ett vad som helst-samtal med en vän eller granne eller familj.

Jag undrar vad det gör med oss. Vi blir nog mer ensamma. Jag vet inte något om de andra i familjerna jag ringer till. Nyfikenheten blir till ett “Hälsa”. Men egentligen blir det till en ohälsa, när vi finns längre bort från varandra, i denna iver att vara nåbara, så har vi kommit längre bort. Inget telefonsamtal kan längre överbrygga vårt behov av att höra en annans röst. Det behovet vill vi inte ha mer. Trots alla telefoner som finns.

beskrivning

“Ring ring, bara du slog en signal…” är ute och förlegat. Vi har blivit rädda för att svara i telefon.

If I Don’t Get You (Back Again)

If I Don’t Get You (Back Again) text och musik: Gilbert O’Sullivan

I used to sit and watch the stars
Especially old Jupiter and Mars
When my days were blue
But now those days are gone and still
If I did, I would, you know I will
Never feel the same
If I don’t get you
Back Again
For who am I to who are you
to who are we Sir
When underneath there’s nothing more
than meets the eye

And if for that you think I’m crazy
Don’t forget you once delayed me
Wonder why

For who am I to who are you
to who are we Sir
When underneath there’s nothing more
than apple pie

A little sour perhaps, but one day
Given time perhaps in some way
We’ll know why

To you I gave my everything
Plus of course my Autumn and my Spring
Oh and I won’t half feel the pain
If I don’t get you
If I don’t get you
If I don’t get you
If I don’t get you
Back Again

Att leva gestaltiskt 1.

Jag har levt med gestaltterapi i ganska precis trettio år. I starten var jag tvungen att få hjälp i en kris, som utlösts på jobbet. En god vän rekommenderade gestaltterapi och jag ringde deras kontor med darrande händer och röst och fick ett namn, en terapeut att gå till.
Jag gick sedan både i gestaltgrupp och individuellt i flera år. Det var en livsnödvändighet att få hjälp att bearbeta det som hänt i mitt liv. Jag ville lära mig: Hur skulle jag kunna vara en tillräckligt bra mamma till mina barn? Hur skulle jag kunna vara en god maka till min man? Hur skulle jag klara av att arbeta med människor som inte var ett dugg lika mig? Hur skulle jag kunna möta andra människor i mitt yrke som lärare om jag inte visste vem jag själv var och ville? Hur skulle jag räcka till alla? Och framför allt, hur kunde jag ta hand om mig själv? Det var en stor fråga. Andras behov var viktigare att se till än mina egna. Jag hade trängt bort känslor, som ibland pyste upp och blev till riktiga odjur. Jag blev rädd för mig själv emellanåt, för jag var rädd för mina känslor, det var obehagligt att ha dem. Förbjudet att vara arg framför allt. Och ändå var jag arg.
Genom åren fanns en dröm att få arbeta med vuxna människor och bli gestaltterapeut. Den drömmen tog jag på allvar och startade min utbildning 2008 i Danmark.
Nu har jag min egna firma med gestaltterapi, inne och ute, och med avspänningsmassage för den som hellre vill det. Vi har olika behov för att komma till ett lugn inom oss. Självkännedom är så viktigt.
Sen är det inte så att allt är frid och fröjd i resten av livet. Vi är ju själva en del av livet, som går sina krokiga vägar, hit och dit och upp och ner. Gestaltterapeuter är inte vaccinerade mot livets sorger och utmaningar, även om vi har en gedigen utbildning. Vi är också människor. Men vi har en värdefull grund att stå på när det gungar.

Den ena bilden är från en vacker bokskog i Danmark.
Den andra bilden är en stockros från Danmark som har överlevt en vinter i norr. Jag är en stockros. Också.

beskrivning

beskrivning