Alla behöver någon att luta sig mot till tider. Vi är inte alltid starka och kan klara av allt som händer. Vi är också till tider små och sköra och kan behöva en famn att hållas om av.
Också jag.
När vi är små är det oftast mamma som håller om. När vi är vuxna har vi ofta en partner eller en riktigt god vän. Ibland behöver du en famn, ibland behöver jag.
Är vi rädda för att tappa ansiktet och gråta? Är vi rädda för att bli kvar i det behövande tillståndet? Ja, kanske.
Jag som lever själv, har en ständig brist på kroppskontakt. Det har nog alla ensamlevande. Vi behöver kroppskontakt och hur ordnar vi det? Jag gör det inte. Jag har en ständig brist. Det känns sorgligt.
I morse vaknade jag med textraden Everybody need somebody to lean on ur låten Handle with care. Fast jag bytte ut Got mot Need.
Kanske är mitt skrivande det jag lutar mig mot, när bristen känns överväldigande. Men hud mot hud är livsnödvändigt. Jag får fundera på hur jag kan få mitt behov tillgodosett. Just idag har jag inget svar. Och jag ska inte skaffa hund eller katt. Inte än. Men troligtvis sen.
Här är sången och texten. Dansa till den kan jag. Längta med. Och sörja. Kanske du med?
Till dig som har någon du är trygg med, våga luta dig när du behöver.
Håll om den som behöver. Det är gott.

Handle with care
(text och musik av George Harrison, Jeff Lynne, Roy Orbison, Tom Petty och Bob Dylan)

Been beat up and battered around
Been sent up and I’ve been shut down
You’re the best thing that I’ve ever found
Handle me with care

Reputations changeable
Situations tolerable
But baby you’re adorable
Handle me with care

I’m so tired of being lonely
I still have some love to give
Won’t you show me that you really care?
Everybody’s got somebody to lean on
Put your body next to mine and dream on

I’ve been fucked up and I’ve been fooled
I’ve been robbed and ridiculed
Daycare census and night schools
Handle me with care

Been stuck in airports, terrorized
Sent to meetings, hypnotized
Overexposed commercialized
Handle me with care

I’m so tired of being lonely
I still have some love to give
Won’t you show me that you really care
Everybody’s got somebody to lean on
Put your body next to mine and dream on

I’ve been uptight and made a mess
But I’ll clean it up myself I guess
Oh the sweet smell of success
Handle me with care

Låten släpptes strax före Roy Orbisons död den 6 december 1988. Snart 30 år sedan.

Näe! Jag MÅSTE åka till Danmark snart! Det var alldeles för länge sen sist!

När du kommer tillbaka i mitt hjärta,
oavsett hur långt bort jag har förirrat mig,
ser jag mig om och upptäcker vägen.

Om du kommer vid slutet av mitt liv
då jag bara har ett andetag kvar,
vill jag sitta upp och sjunga.
Rumi

En del dagar är värre än andra. Idag är det en jobbig dag med minnen som dyker upp ur det förflutna. Men det som har varit, har varit. Och det som kommer i framtiden, blir som det blir. Det enda som är säkert är det som är Nu. Inte alltid välkommet, inte alltid det bästa, inte alltid det önskade. Men det är Här och Nu som räknas. Som tur är, tar allt slut.
This too will pass. Kanske blir det som i dikten, med en hejdundrande sång på läpparna i sista andetaget.

Tror du jag vet vad jag håller på med?
Att jag för ett ögonblick eller bara för ett halvt ögonblick vet
vilken vers som vill ut ur min mun?
Jag är inte mer än en penna i en skrivares hand.
Rumi

Så här kan det kännas när jag sätter mig och börjar skriva något här. En idé kan bli till något helt annat. Det är faktiskt riktigt spännande att inte ens jag vet vad jag kommer skriva! Det är som magiska ögonblick, när jag skrivit något jag inte visste att jag skulle skriva. Emellanåt kan det kännas som en gudomlig kraft.

För en vecka sedan kom jag hem från sommarvistelsen i norr.
Nu sitter jag i soffan och skriver. Åskan har precis dragit vidare och det är fuktigt ute.
Om en vecka sitter jag väl i soffan igen.

Tittar på CNN så där vid sidan av. Lyssnar och tränar på engelskan eftersom jag ska resa till USA i vinter. Känns ju konstigt att jag har en bokning på ett flygplan till San Fransisco i december. Jag har ingen returbiljett. Än.

Jag tittar mig omkring i min lilla lägenhet och funderar på vad som ska bort. Det är så mycket som jag redan gjort mig av med och ändå är så mycket kvar, både här och nere i källaren. Det kan också kännas spännande att inte veta vad jag väljer bort. Och jag tänker när jag ser mina saker: Behöver jag det här? Vill jag ha kvar det där? Oftast säger jag JA. Därför har jag väl kvar så mycket fortfarande. Och hade jag haft en trea, hade sakerna varit mer utspridda. Kanske får jag flytta igen snart. Fast nej, det kommer inte hända. Och lägenheten ska bli klar, vet inte hur och när. Får se vad energin räcker till när skolan har börjat. Just nu är det ingen fart alls på mig. Jag måste ta allt i lugn takt, annars mår jag inte bra.

Jag är inte som jag var. Dags att göra en ny karta. Skriva om den. Vem är jag nu efter året som varit? Efter de sista fem åren? Efter de sista 13 åren? Hm… Tja… det är nog dags för en nystart i mitt nya jag. Hur det nu blir. Klarar jag att jobba 3,5 år till? Vad ser jag för något i framtiden? Frihet! Lugn och ro! Kanske en katt. Skriva. Sjunga? Älska? Troligen inte. Men framtiden är inte skriven än. Den återstår att se fram emot.

Lugn, bara lugn. Jag är hemma nu och behöver komma ifatt mig själv, min själ, mitt varande, där jag är.

Så är det sista juliminuterna före midnatt och jag går till brevlådan med brev till födelsedagsbarnet Tuva 8 år 3 augusti. Det är varmt och lent ute. Helt stilla. Jag sätter mig i hammocken och mediterar en stund i mörkret. Tänker att omärkligt går juli över i augusti. Och precis som en generation bredvid en annan, är det inte så stor skillnad. Men redan tre generationer ifrån är det skillnad, precis som tre månader av året gör skillnad. Tolv månader är ett helt års skillnad och tolv generationers skillnad är kanske 300 års skillnad. Vi känner inte dem som levde så långt före oss. Men vi vet vem det var vi mötte för ett år sedan eller den vi var då.
För ett år sedan visste jag inte vad hösten skulle föra med sig. Nu vet jag mer om det. Jag vet inte vad den här kommande hösten kommer föra med sig heller. Det är bara att vara i det, vad det än blir. In sickness and in health.
Nu är det augusti. Igen. Julisolen gick ner. Augustisolen kommer att stiga.
Ha det så bra kära läsare, kära vänner.
Gott nytt arbetsår, när den dagen kommer och god fortsatt frihet till er andra.