Det finns ingenting så rogivande att gå runt i min trädgård och rensa och beskära och fixa. Inte minst ligga i hammocken och filosofera och läsa och lyssna på Sommar. Emellanåt träffar jag goda vänner som jag lärt känna genom åren här.
Jag tittar upp emellanåt och ser på mitt hus och inser att det här ÄR mitt drömhus! Så vackert och fint och spännande. Visst kunde jag måla sista fasaden, men nej, det är en del som påminner mig om att huset – livet – inte är perfekt. Skulle det vara det, skulle det bara vara en yta. Jag är nöjd ändå. Och inga myror har jag sett i år. Kanske är jag blind för dem.
I så fall: Vad skönt att slippa se dem!

Jag har gjort ställen i trädgården för skugga. Skiner solen är det alldeles för starkt ljus för mig. Jag vill inte sola heller. Det går ganska bra. Ska köpa en bomullsskjorta som ändå kan vara sval.
Träden som förut givit skugga vid entrén och altanen är borta sedan ett par år. Förra året sydde jag ett solskydd så jag kan sitta på altanen i skugga, vilken tur att jag redan har det, för i vintras gav min symaskin upp sista andan. Och jag har inte köpt någon ny än. Det finns andra hål att stoppa pengarna i.
En ny cementplatta på framsidan mot gatan till behövs. Vattnet rinner in mot huset.
Visst skulle huset behöva dräneras, men det går fint ändå att bo här.
Att bo här som pensionär skulle faktiskt vara toppen! Det var ju det jag tänkte från början. Det är inte så lång tid kvar tills dess. Tänk vilket billigt och bra boende i så vacker natur, som jag redan har. Just här vill jag leva och dö!

Så är det äntligen blivit dags för semester. Sällan har jag varit tröttare och mer sliten. Tomheten ekar i mig. Ska bli skönt att få vara hemma, slippa flytta och packa och göra om mitt liv. Nå, inte helt, för i skolan måste jag byta rum. Jag slipper packa. Alltid något. Jag behöver hushålla med den lilla kraft jag har att packa upp och komma till ordning igen och igen och igen. Får hoppas det blir bra sen. Annars vet jag inte.

Jag har en konstig känsla i mig att det är en sån ändligt tid jag lever i. Säkert spelar världsläget in. Varje dag är fylld av nya upprörande scener och händelser, där rasism och fascism hotar tidigare så självklara demokratiska ordningar och ett extremparti har Demokrati i sitt partinamn. Ur Led är Tiden. Historien upprepar sig. I USA sker nya övergrepp dagligen och som tur är händer också bra saker där som motvikt. Folk är upprörda där med. Alla går inte med i de reaktionära högervindarna. Men att så få går emot är en gåta. Hur länge kan det pågå? Alla fyra åren? Jag kommer inte orka höra om det hela länge till.

Jag har gjort ett DNA-test eller två rättare sagt och det är spännande. Det är märkligt att upptäcka världen ur dna-perspektiv och det visar att jag och många, många andra är komna ur samma förfäder och förr fanns inga gränser som de är nu, så vem kan säga att någon hör till och en annan inte? Inte jag i alla fall. Jag hör med glädje till både Skandinavien och resten av öst- och västeuropa. Inte riktigt en världsmedborgare, men snudd på. Emigrationen lämnar också spår i USA, dit flera av mina förfäder tog sin tillflykt, för att skaffa sig en bättre tillvaro. Jag hoppas att det inte är DE som är rasister och fascister i USA nu. Fast säker kan ingen vara. Det är lätt att glömma sina rötter och göra om sitt förflutna, så att det passar in i dagens inställsamma tider. Fjäsket är farligt. Så byggs diktaturer upp. De goda krafterna behövs mer än någonsin. Demokratin behöver ständigt försvaras mot maktmissbruk och fördumning. Vem kan man lita på? kan jag undra emellanåt.

Det är inte lätt att vara människa, varken för små eller stora.

Hoppas jag kommer klara semestern med min önskan om vila, frid och ro. Och en båt. Kanske behöver jag en dragkrok till bilen? Vad kan väl det kosta?
Jag utmanar mig själv att leva lite annorlunda den här våren och sommaren. Får se vad det kan göra med mig. Ingenting är självklart. Och jag som trodde det skulle bli enklare att vara över 60 år. Ack nej, det blev det ej! ”Allt kommer ordna sig” fick jag som en bonad när jag fyllde år. Inte visste jag att jag behövde ordna till mitt liv. Men så blev det.
Och nu är det dags för sommar, fast den redan varit, innan den knappt har börjat. Kan det verkligen stämma att maj blir så varm och nederbördsfattig endast tre gånger på en miljon år? Hur kan de veta det, de som sagt så? Jag bara undrar… Jag vet däremot av egen erfarenhet att sommaren kan vara kall och regnig i både juni, juli och augusti. Det händer då och då. Och sommarvädret blir som det blir ändå.

Den översta bilden är en del av min parkeringsplats som jag hyr. Gräset där får växa fritt.
Den nedersta bilden handlar om att en nyckel ska passa för att fungera. Gör den inte det är det antingen fel lås eller fel nyckel. Vilken lycka när lås och nyckel passar ihop! Jag har en del nycklar och lås som inte passar någonstans. Så som livet kan vara. Fel. Bara att slänga i metallåtervinningen då.

Å nej! Datorn är trasig! Och en tand är trasig. Och kroppen vill inte. Hur kunde det hända allt på en gång? Tja… det är som allt annat, en process över det hela. Och ibland blir det bara för mycket.
Nu har jag en lånedator, en PC, och jag är inte helt vän med den. Mina favoritsidor saknas och jag får improvisera och minnas inloggningar bäst det går. Nå, det går, i alla fall sådär! Och felet på Mac är ett fel som många vid det här laget har drabbats av, tangenter som låser sig och blir obrukbara till sist. De håller inte för längre tids användning. Konstigt, när nu datorn var så dyr. Apple har inte provat ut tangentbordet tillräckligt, det kommer stå dem dyrt och så höjer de priserna ännu mer. Och det finns tydligen människor i USA som har stämt företaget. Fast jag vill bara ha en brukbar dator tillbaka. Saknar den. Det är fjärde dygnet nu jag är utan den. Den väntar på reservdelar. Undrar om det blir samma kassa tangentbord igen? Hoppas inte.

Och så är det tänderna som knasar sig igen. De är min ömma punkt. Många års användning sätter sina spår. Man blir ju kompis med sina tandläkare till sist. Mina bästa vänner så att säga, som hjälper mig att fungera igen. Som vågar sätta ner foten, borren, på de rätta ställena. Tufft jobb. Jag skulle aldrig klara av det. Tur jag slipper. Otur att jag får vara patient. Tur igen att jag har bästa tandsköterskan, tacksamheten är stor! Och det är bara att hålla ut. När en tand är klar är det dags för nästa…

Renoveringen av lägenheten har både stannat upp och fortskrider. Skulle önska att den blev klar, så jag får ha det bra ett tag. Men så köpte jag fel diskbänk. Hur smart var det? Inget smart alls. Kostar pengar och tid för hantverkare. Skammens rodnad lyser här.

Jag längtar så mycket efter lugn och ro. Hoppas det blir bra veckor uppe i norr snart framöver, sommarlovet hägrar, fast alldeles för kort som vanligt. Än så länge är det arbete som gäller, bara att ta en dag i sänder och arbeta med det som är. Vill helst bara ligga i hammocken och lukta på blommor och bada och köpa en båt och må bra! Inget annat! Lugn och ro helt enkelt.

Dessutom ville jag gärna åka till Danmark en sväng, men det får nog vänta till hösten.

Eftersom det är jobbigt att få in bilder på den här datorn, så blir det bara text. Ord, ord, ord. Planer, planer, planer. Vara, vara, vara. Bli, bli, bli…… glad? nöjd? tillfreds? lycklig? lugn? Hoppas det!