Gode Gud, jag har inget liv.
Jag läser Kristina Lugn och blir med ens medveten.
Medveten om allt skit och trist och salighet och fans helvete.
Skurvatten på badrumsgolvet.
Borrhål i väggen.
Fel ska bli rätt och gör omvägen över punkterna c-ö
innan det blir rätt från a-b.
Irriterande livskvalité?
Förbannade skitliv.
Lugnet från dikterna är oroväckande stormigt.
Vattnet är fruset och snön tötäcker mark.
Solljuset avslöjar allt som skulle ha sett bäst ut i mörker.
Knasigheterna bara stolpar upp sig i en hög och jag orkar inte städa bort dem.
Gropen utanför är grävd och karlarna
som stått runtom
har gått hem.
Jag får vara kvar i min egen grop.
Gud bevare folket.
Och konungen.
Amen.